Rymden runt jorden blir allt trängre. Sedan rymdålderns början har varje uppskjutning, varje uttjänt satellit och varje kollision lämnat efter sig fragment som blivit kvar i omloppsbana. I dag uppskattas det kretsa omkring 1,2 miljoner centimeterstora objekt runt jorden – men bara cirka 40 000 av dem är katalogiserade och håller koll på. Resten är en osynlig svärm som forskarna i stort sett famlar efter.
Små bitar, stora skador
Problemet är inte storleken utan farten. Skrotet rör sig i tiotusentals kilometer i timmen, och vid de hastigheterna räcker en bit på någon centimeter för att slå ut en fungerande satellit vid en träff. Den europeiska rymdorganisationen ESA pekar särskilt ut fragmenten i storleksintervallet en till tio centimeter som de mest oroande: de är för små för att kartläggas individuellt med äldre teknik, men fullt kapabla att förstöra eller helt slå ut en satellit.
Riskerna är inte hypotetiska. ESA dokumenterar hur rymdteleskopet Hubbles antenn fått ett hål större än en centimeter, och hur den franska satelliten Cerise skadades allvarligt av ett skrotfragment. Sett över alla satelliter i omloppsbana inträffar förödande kollisioner i genomsnitt med ungefär tio års mellanrum – och ju mer skrot som ansamlas, desto oftare.
CC
Tusentals antenner i stället för en skål
Det är här norra Sverige kommer in. Det nya radarsystemet EISCAT 3D ersätter de gamla parabolantennerna med något helt annat: ett nätverk av tusentals mindre, individuellt styrda antenner. Mottagarstationerna är utspridda över tre länder – i Kaiseniemi utanför Kiruna, i finska Karesuvanto och i norska Skibotn – och samarbetar för att bygga upp en tredimensionell bild av det som rör sig där uppe.
Enligt SVT kan systemet upptäcka objekt på centimeterstorlek och fastställa deras bana redan utifrån en enda observation. Det är ett rejält steg framåt jämfört med tidigare, då samma sak krävde upprepade mätningar.
"Vi kan mäta in små objekt med dagens teknik men det nya är att vi i framtiden vet var de finns och vart de är på väg", säger Johan Kero, forskare vid Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna, till SVT.
Varför det spelar roll för oss på marken
Att veta var skrotet finns är förutsättningen för att satelliterna ska kunna väja undan. Och satelliterna är i sin tur något vi sällan tänker på men ständigt använder: navigation, betalningar, väderprognoser, tv-sändningar och delar av totalförsvaret vilar alla på att tekniken i omloppsbana fortsätter fungera. En kedjereaktion av kollisioner i de mest trafikerade banorna skulle kunna göra hela höjdband oanvändbara under lång tid.
EISCAT 3D byggdes i grunden för att studera norrsken och rymdväder, men förmågan att kartlägga skrot har snabbt blivit ett av dess viktigaste användningsområden. För Sverige, som redan har en stark ställning som rymdnation med rymdbasen Esrange utanför Kiruna, innebär anläggningen ytterligare en pusselbit i att övervaka och förstå rymden närmast jorden.
Nästa generation tittar redan uppåt
Intresset för rymden stannar inte i forskarvärlden. Genom Rymdstyrelsens skolprojekt och ESA:s utbildningssatsningar deltar svenska elever varje år i program som CanSat, där de bygger en minisatellit på storlek med en läskburk, och Astro Pi, där de skriver kod som körs ombord på den internationella rymdstationen. Det är ett sätt att låta nästa generation få konkret kontakt med samma frågor som forskarna i Kiruna brottas med – hur vi håller ordning, och oss själva framme, i en allt mer trafikerad rymd.
