Ordet lovar något som naturen inte håller. Vid dagjämningen är dagen och natten inte lika långa.

Skillnaden är liten men mätbar, och förklaringen är oväntat konkret.

Vad som faktiskt händer

En dagjämning inträffar när solens medelpunkt, i sitt skenbara omlopp kring jorden, sammanfaller med ekvatorn, enligt beskrivningen av fenomenet.

Vårdagjämningen infaller normalt den 20 eller 21 mars, höstdagjämningen omkring den 22 eller 23 september. Att datumet varierar hänger bland annat ihop med skottåren: kalendern och jordens omloppstid går inte jämnt ihop, och dagjämningen förskjuts därför något från år till år.

Därför blir dagen längre ändå

Två saker gör att dagsljuset varar längre än tolv timmar just den här dagen.

Den första är definitionen. Soluppgången räknas från det ögonblick då solskivans överkant blir synlig, inte när dess mittpunkt passerar horisonten. Solen har alltså redan börjat sin dag när halva skivan fortfarande ligger under.

Den andra är atmosfären. Luften bryter ljuset så att solen syns även när den rent geometriskt befinner sig under horisonten. Vi ser den innan den kommit upp och fortfarande en stund efter att den gått ned.

Hur stor skillnaden är

Vid ekvatorn handlar det om ungefär en kvart.

Effekten växer ju längre norrut man kommer, eftersom solen då rör sig i en flackare bana mot horisonten och tillbringar längre tid i det intervall där ljusbrytningen spelar roll. Vid 60 graders bredd, alltså ungefär Uppsalas, rör det sig om omkring en halvtimme.

Den dag det faktiskt stämmer

Att dag och natt är exakt lika långa inträffar alltså inte vid dagjämningen, utan några dagar senare på hösten.

Exakt när beror på var man befinner sig. Ju längre norrut, desto längre efter dagjämningen infaller den dagen, av precis samma skäl som gör skillnaden större där.

Vad det betyder i praktiken

För den som bor i Sverige är höstdagjämningen mest en markering.

Det är inte dagen då mörkret tar över, utan dagen då ljusförlusten går snabbast. Kring dagjämningarna förändras dagslängden som mest per dygn, ungefär fyra minuter om dagen på våra breddgrader, medan förändringen är som långsammast vid sommar- och vintersolståndet.

Det är den takten, snarare än dagjämningen i sig, som de flesta märker i september.