Tre bröder gav sig av. Åtta månader senare hade de tillryggalagt ungefär 4 000 kilometer, vilket är den längsta dokumenterade vandringen hos ett afrikanskt landlevande däggdjur som söker en partner.

Djuren är afrikanska vildhundar, och sträckan de faktiskt gick är den intressanta delen av resultatet. Fågelvägen hade de förflyttat sig omkring 420 kilometer. Allt däröver var omvägar.

Varför de ger sig av

Afrikanska vildhundar kan inte para sig inom den flock de föds i. En ung hund har därför två alternativ: stanna och möjligen ärva flocken, eller ge sig av vid två eller tre års ålder för att hitta en partner och bilda en egen.

Det kallas spridning, och skiljer sig från migration. En migration går fram och tillbaka med årstiderna, i jakt på föda eller bete. En spridning är enkelriktad och görs en gång.

Kartan de tvingades rita om

Bröderna sicksackade genom Zambia. Studien visar hur de undvek huvudstaden Lusaka och industriområden, och i stället sökte sig fram mellan de områden där det fortfarande finns vilt.

Det är förklaringen till skillnaden mellan 420 och 4 000 kilometer. Landskapet är inte längre sammanhängande, och varje stad, väg och odling som ligger i vägen lägger på en omväg.

Studien leddes av professor Scott Creel vid Montana State University, som forskat på arten sedan 1991, och publicerades i tidskriften Ecology.

"Det är rimligt att tro att varje större vildhundspopulation i östra och södra Afrika, utom de inhägnade, potentiellt hänger ihop", säger Creel enligt rapporteringen om studien.

Hanarna klarade sig, honorna inte

Forskarna följde också tre honor som gjorde motsvarande vandringar. Två av dem dog under resan.

Det säger något om vad en sådan här förflyttning kostar. En ensam vildhund utanför ett skyddat område möter trafik, jakt, snaror och sjukdomar som sprids från tamhundar.

Forskarna noterade dessutom att överlevande flockmedlemmar återkom till platser där följeslagare dött.

Varför det spelar roll för naturvården

Slutsatsen forskarna drar handlar inte om rekordet utan om vad det innebär att djuren måste gå så långt.

Bruce Ellender, medförfattare och verksam vid The Nature Conservancy i Kafue-området, formulerar det så här: vi kan inte se skyddade områden som öar och samtidigt vänta oss att de fungerar på lång sikt.

Studien används som argument för så kallade korridorer: remsor av naturmark utanför nationalparkerna som binder samman områden som skurits av av vägar, samhällen och jordbruk. Om populationerna hänger ihop genetiskt är det tack vare enskilda djur som gör precis den här sortens resa.

Afrikansk vildhund, Lycaon pictus, är ett av Afrikas mest hotade rovdjur. Enligt BBC:s rapportering finns bara omkring 6 000 kvar i vilt tillstånd. Arten är rödlistad av IUCN.

Tre hanar som går 400 mil för att hitta någon att para sig med är alltså inte bara en kuriositet. Det är, enligt studien, en av de mekanismer som håller arten genetiskt vid liv.