Läget vid Ceuta har vänt lika snabbt som det uppstod. Över 48 000 människor har återvänt till Marocko, i en takt som spanska inrikesdepartementet beskrivit som 150 personer i minuten, rapporterar SVT Nyheter. Minst 57 människor har dött, de flesta genom drunkning när de försökt simma runt en vågbrytare.

Kvar står frågan hur en tillströmning av den storleken kunde uppstå på ett dygn.

Vad som påstås, och vad som är känt

Flera bedömare har fört fram att krisen kan ha utlösts av Marocko av politiska skäl, enligt bland annat Nerikes Allehanda. Något offentligt belägg för att marockanska myndigheter aktivt släppt fram människor har däremot inte presenterats, och Marocko har inte bekräftat något sådant.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har i stället beskrivit händelsen som en kränkning av landets territoriella integritet och pekat på smugglarnätverk som utnyttjat ett spanskt domstolsavgörande.

Det gör att två förklaringar konkurrerar: en organiserad påtryckning från grannlandet, eller en snabb ryktesspridning som fick ett stort antal människor att agera samtidigt utan att någon styrde det.

Varför hypotesen ändå tas på allvar

Skälet till att den första förklaringen prövas är precedensen. I maj 2021 tog sig omkring 8 000 människor in i Ceuta under två dygn, sedan marockanska gränsvakter i praktiken slutat ingripa. Det skedde mitt under en diplomatisk konflikt: Spanien hade tagit emot Brahim Ghali, ledare för Västsaharas självständighetsrörelse Polisario, för sjukhusvård.

Konflikten löstes först när Spanien 2022 skiftade hållning och gav stöd åt Marockos plan för Västsahara. Sedan dess har relationen varit funktionell, och just därför är den nuvarande situationen svårare att tolka: det saknas en lika tydlig utlösande tvist som 2021.

Det som talar emot

Marocko har flera skäl att inte upprepa 2021. Landets ställning i Västsaharafrågan har stärkts, samarbetet med EU ger både medel och politiskt kapital, och en ny konfrontation riskerar att kosta mer än den ger.

Dessutom är storleksordningen en annan. 2021 handlade det om tusentals människor, nu om tiotusentals på ett dygn. Ett sådant antal förutsätter att mycket stora grupper redan befann sig i närheten av gränsen, vilket i sin tur reser frågor om hur det kunde ske utan att någon reagerade.

Vad som skulle avgöra saken

Det som verkligen skulle klargöra Marockos roll är sådant som ännu inte är offentligt: när marockanska styrkor drog sig tillbaka och på vems order, vad spanska och marockanska myndigheter sagt till varandra timmarna före, och vad de återvändande själva uppger om hur de fick veta att gränsen var öppen.

Tills något av det finns på bordet är kopplingen mellan Rabat och tillströmningen en rimlig hypotes, ingenting mer. Att den formuleras av erfarna bedömare gör den värd att pröva, men inte till ett konstaterande.