Arkeologen Liliane Lopez-Rabatel och historikern Vincent Azoulay har tillsammans med en skulptör byggt en fungerande kopia av kleroterion, den maskin atenarna använde för att lotta fram sina ämbetsmän. Rekonstruktionen bygger på marmorfragment och antika texter, rapporterar SVT Vetenskap.

Systemet infördes av Kleisthenes i början av 400-talet före vår tideräkning, efter att tyranniet störtats. Omkring 1 200 poster om året tillsattes genom lottning, och ordningen höll i över 200 år.

"Många personer lottades fram varje dag, varje månad och varje år", säger Lopez-Rabatel.

Varför de valde bort valet

Det som förvånar mest i dag är att atenarna betraktade val som det odemokratiska alternativet.

Historikern Paul Cartledge framhåller att val ansågs oligarkiska, eftersom de gynnade de rika och kända, medan lottning uteslöt fusk och korruption: ingen kunde veta i förväg vem som skulle få posten, alltså fanns det ingen att muta.

Logiken är svår att avfärda. En röstning kan köpas, en kampanj kan finansieras, en kandidat kan byggas upp. En lottning som sker offentligt kan bara manipuleras om själva maskinen manipuleras, och det var därför den stod i sten, i det fria, inför publik.

Vad maskinen faktiskt gjorde

Kleroterion var en stenplatta med rader av skåror där medborgarnas namnbrickor placerades. Vid sidan löpte ett rör med svarta och vita kulor. En kula åt gången avgjorde om en hel rad namn var uttagen eller utslagen.

Poängen med konstruktionen var inte slumpen i sig, utan att slumpen skulle vara synlig. Alla närvarande såg samma kulor falla i samma ordning. Ingen behövde lita på någon.

Det är en tanke som har mer gemensamt med modern valadministration än med lotteri: förtroendet ligger i förfarandet, inte i personerna som utför det.

Vilka som fick vara med

Systemet var samtidigt snävare än ordet demokrati antyder i dag. Bara vuxna män med atenska föräldrar räknades som medborgare. Kvinnor och slavar var helt uteslutna.

Lottningen fördelade alltså makten jämnt inom en liten grupp, och gjorde inget åt att gruppen var liten. Det är en distinktion värd att hålla isär: ett förfarande kan vara opartiskt och ändå tillämpas på en orättvis krets.

Varför frågan är aktuell igen

Idén är inte död. Medborgarråd med slumpvis utvalda deltagare har använts i bland annat Irland och Frankrike för att bereda svåra frågor som partierna kört fast i, och forskningen om dem växer.

Argumentet är detsamma som atenarnas: en slumpvis utvald grupp liknar befolkningen mer än ett parlament gör, och den har inget omval att tänka på.

Invändningen är också densamma som då. Den som lottats fram kan sakna kunskap, och den som inte kan väljas bort kan heller inte hållas ansvarig. Atenarna löste det med korta mandat och strikt granskning efter tjänstgöringen, vilket i praktiken var deras version av ansvarsutkrävande.

Rekonstruktionen visas i "Vetenskapens värld: Aten, demokratins blodiga födelse".