Den 11 september 2001 var en av de mest sedda dagarna i historien. Miljarder människor följde attackerna mot World Trade Center i direktsändning, och just därför blev den så svår att gestalta efteråt. Vad kan en roman eller en målning tillföra när alla redan sett bilderna? Tjugofem år senare finns ett svar i de verk som överlevt.

Litteraturen tog omvägen

De första romanerna kom några år efter attackerna, och de bästa av dem närmade sig händelsen från sidan. Jonathan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära" från 2005 låter en nioårig pojke söka efter spår av sin far, som dog i tornen, genom ett New York fullt av främlingar. Don DeLillos "Falling Man" från 2007 börjar i askmolnet på Manhattan, med en man som går därifrån med en annan människas portfölj i handen, och följer honom in i ett äktenskap som aldrig blir vad det var.

Ian McEwans "Lördag", också från 2005, nämner knappt attackerna alls. Romanen utspelar sig under ett enda dygn i London i februari 2003, dagen för de stora demonstrationerna mot Irakkriget, och fångar den nya ängslan som lagt sig över vardagen. Journalisten och författaren Martin Gelin lyfter fram just den boken i SVT Kulturs urval, som ett verk som skildrar tiden efter snarare än dagen.

Bland facklitteraturen står Lawrence Wrights "The Looming Tower" från 2006 i en klass för sig. Boken spårar al-Qaidas framväxt och de amerikanska underrättelsetjänsternas missade chanser, och blev 2018 även en tv-serie.

Filmen som vågade och filmen som väntade

Två filmer har kommit att representera var sin strategi. Paul Greengrass "United 93" från 2006 rekonstruerar det fjärde kapade planet nästan i realtid, utan kända skådespelare och utan hjältemusik. Det är en film som inte förklarar något, utan bara visar hur snabbt en vanlig morgon tog slut.

Spike Lees "25th Hour" från 2002 handlar egentligen om något annat: en New York-langare, spelad av Edward Norton, på sitt sista dygn i frihet. Men Lee lät kameran dröja vid Ground Zero, vid de sörjande och vid stadens ilska, och filmen blev därmed det första stora porträttet av New York efter attackerna. Även den finns med i Gelins urval, som ett verk som fångar tiden efter.

Bilden ingen ville se

Richard Drews fotografi "The Falling Man", taget strax före klockan tio den morgonen, visar en man som faller huvudstupa längs nordtornets fasad. Bilden trycktes dagen efter och möttes av så starka reaktioner att de flesta amerikanska tidningar sedan slutade publicera den. Den har ändå blivit dagens mest diskuterade bild, just för att den visar det som minnesceremonierna helst utelämnar: att människor tvingades välja mellan elden och fallet.

Samma tabu drabbade skulptören Eric Fischl. Hans bronsskulptur "Tumbling Woman", en kvinna i fallögonblicket, ställdes ut på Rockefeller Center hösten 2002 och täcktes över efter bara några dagar sedan förbipasserande protesterat, berättar 9/11 Memorial & Museum. Fischl har senare beskrivit verket som ett försök att sörja, inte att chockera, och skulpturen visas i dag på museet vid Ground Zero.

Den suddiga målningen

Det verk som SVT:s Martin Gelin väljer inom konsten är Gerhard Richters "September" från 2005. Målningen är liten, ungefär som en tv-skärm, och föreställer de brinnande tornen målade efter en pressbild och sedan skrapade och suddade tills motivet nästan försvinner, skriver auktionshuset Phillips i en genomgång av verket. Richter, som själv satt på ett flygplan mot New York den morgonen, har sagt att han inte ville måla katastrofen, utan hur den blivit omöjlig att se klart genom alla bilder av den.

Kanske är det därför "September" håller så väl efter 25 år. De verk som består är inte de som försöker återge dagen, utan de som erkänner att den inte går att återge, och sedan gör något av det.