Textilkonstnären Katja Beckman Ojala anklagar Ikea för att ha kopierat hennes arbete. Det gäller en väggbonad i den nya kollektionen Konstrunda, som omfattar 22 föremål av sju konstnärer och formgivare, rapporterar SVT.
Hennes eget verk är en blå ryavävnad som visats på Stockholm Design Week, Paris Art and Design Week och i Malmö.
"Det ligger för nära mitt konstnärskap för att det ska vara en slump", säger hon, och menar att saken solkar ner hennes arbete.
Ikea svarar att väggbonaden "har utvecklats genom en självständig designprocess" och att företaget är "trygga med att verket har utvecklats självständigt". Ingen rättslig process nämns.
Enligt SVT har Ikea tidigare mött liknande anklagelser från Lukas Dahlén, som gällde skåpet Weave, och Jessica Signell, som gällde drinkbordet EVE.
Anklagelsen som är intressantare än plagiatet
Beckman Ojalas skarpaste formulering handlar inte om just den här bonaden.
"Det känns som en metod. Ikea gör någonting som är så pass likt någon annans verk, men samtidigt tillräckligt olikt för att de ska vara skyddade", säger hon.
Det är en anklagelse om systematik, inte om ett misstag, och den är svårare både att belägga och att bemöta. Ett enskilt fall kan alltid förklaras med sammanträffande eller med gemensamma influenser. Ett mönster kan bara visas genom flera fall, och de tre som SVT nämner är just tre, inte ett.
Varför gränsen är svår
Upphovsrätten skyddar ett verk, inte ett uttryckssätt. En rya är en teknik med hundraårig tradition, och blått är inte någons egendom.
Det innebär att en formgivare som arbetar i en etablerad tradition har ett smalt skydd: det som gör verket igenkännligt är ofta just det som tekniken har gemensamt med allt annat i samma tradition. Den som ligger nära utan att kopiera exakt hamnar därför i ett utrymme där rätten sällan ger besked.
Ikeas svar, att processen varit självständig, är formulerat mot precis den gränsen. Det bestrider inte att verken liknar varandra, utan att det ena skulle ha uppstått ur det andra.
