Carola Häggkvists självbiografi "Jag är Carola", första delen med undertiteln "Frigörelsen", är skriven tillsammans med Desirée Stattin Drakenberg och ges ut på Forum. Linus Kuhlin ger den tre av fem i Borås Tidning.
Vi har inte läst boken. Det här är ett referat av hans recension.
Det som fungerar
Kuhlin framhåller Carolas sångröst och bokens värde som tidsdokument. Avsnittet om Schlager-SM 1983 lyfts fram särskilt, liksom skildringen av en karriär som byggts på mäns villkor.
Det som inte gör det
Huvudinvändningen gäller omfånget. Boken är över 500 sidor, och enligt Kuhlin hade en hårdare redaktör kunnat stryka ned den till 300. Han pekar på fem sidor om en fotografering och två sidor om en resa till Bahamas där ingenting händer.
Han noterar också återkommande visdomsord som upprepas genom texten, recensioner som återges i sin helhet, och ett diplomatiskt språk kring de mer omdiskuterade delarna av livet: Livets ord beskrivs som att ha fått "allt annat än positiv mediebevakning". Äktenskapet med Runar berörs vagt.
Slutsatsen är att den som vill ha skvaller blir besviken.
Varför den invändningen är intressantare än den låter
Kritiken mot längden brukar vara en artighetsformulering. Här är den kopplad till något annat.
En självbiografi som är för lång och samtidigt för försiktig har oftast inte två fel utan ett. Utrymme som inte används till det svåra måste fyllas med något, och då blir det fotograferingar och resor. Kuhlins iakttagelse om de fem sidorna om ett fotojobb och de två om Bahamas är alltså inte en invändning mot detaljrikedom i sig utan mot vad detaljerna står i stället för.
Att det är del ett av två gör bedömningen preliminär. Det som lämnats åt sidan här kan komma i nästa bok.
