Riksrevisionen har granskat hur Migrationsverket och Säkerhetspolisen samarbetar för att fånga upp utländska medborgare som kan utgöra hot mot Sveriges säkerhet. Samarbetet fungerar i huvudsak, men granskningen pekar ut flera brister, rapporterar SVT.
Migrationsverket missar ibland varningstecken, vilket enligt granskningen innebär en risk att personer får uppehållstillstånd eller medborgarskap trots att de utgör ett hot. Säkerhetspolisen följer inte systematiskt upp träffsäkerheten i sina egna hotbedömningar. Därtill konstateras långa handläggningstider och utvisningsbeslut som inte går att verkställa.
Bristen som är svårast att komma åt
Av de fyra punkterna är den andra den mest grundläggande, och den enda som är helt inom myndighetens egen kontroll.
Att inte följa upp träffsäkerheten betyder att Säkerhetspolisen inte vet hur ofta dess bedömningar visar sig stämma. Utan den återkopplingen går det inte att veta om verksamheten träffar rätt, om den överskattar hot eller om den missar dem, och det går heller inte att förbättra bedömningarna systematiskt. Varje enskilt beslut kan vara riktigt, men verksamheten som helhet arbetar då i blindo.
De två som inte är myndighetens fel
Långa handläggningstider och overkställbara utvisningsbeslut hör till en annan kategori.
Handläggningstider handlar om resurser och ärendevolymer. Att ett utvisningsbeslut inte kan verkställas beror oftast på att mottagarlandet inte tar emot personen, vilket är en utrikespolitisk fråga snarare än en handläggningsfråga. Ingen av de sakerna löses genom bättre rutiner hos den granskade myndigheten.
En granskning som lägger fyra sådana här olikartade problem i samma lista riskerar att läsas som att de har samma lösning. Det har de inte.
Vi återger inga citat från myndigheterna och inga uppgifter om antal ärenden, eftersom det inte framgår av den källa vi läst.
