Riksdagens talman Andreas Norlén (M) skickar en tydlig signal till partierna inför söndagens val: den som vill ha en snabb regeringsbildning måste vara beredd att ge upp något. "Om det ska bli en snabbare och bättre process den här gången så behöver partierna helt enkelt vara mycket mer redo att överge sina röda linjer", säger han i en intervju med TT.

Minnet av 134 dagar

Jämförelsen Norlén gör är med hösten 2018. Då tog det 134 dagar från valdagen till dess att Stefan Löfven kunde tillträda som statsminister för en S–MP-regering, efter tre statsministeromröstningar i riksdagen. Norlén var talman redan då och ledde den utdragna processen.

Skillnaden mot den gången, menar han, är att säkerhetsläget i Europa och världen blivit betydligt allvarligare. Ett land utan fullt fungerande regering i månader är en lyx Sverige har mindre råd med 2026 än 2018.

Så går regeringsbildningen till

Talmannens roll är avgörande i det svenska systemet. Om statsministern avgår, eller om riksdagen fäller regeringen i den obligatoriska omröstningen efter valet, är det talmannen som samtalar med samtliga partiledare och föreslår en statsministerkandidat. Talmannen har fyra försök på sig innan ett extra val måste utlysas, förklarar riksdagen i sin genomgång av valets tre möjliga utfall.

Det första utfallet är att den sittande statsministern sitter kvar och klarar omröstningen. Det andra är att statsministern avgår på valresultatet, varpå talmannen tar över. Det tredje är att statsministern sitter kvar men fälls av riksdagen. Eftersom en ny riksdag också väljer ny talman kan uppgiften mycket väl hamna hos någon annan än Norlén.

Röda linjer på båda sidor

Anledningen till att talmannen talar om röda linjer är att valrörelsen varit full av dem. På högersidan enades Moderaterna och Sverigedemokraterna redan i våras om att försöka bilda en majoritetsregering med SD i regeringen, med ansvar för migration och integration, enligt Moderaternas egen redogörelse. Liberalerna har samtidigt markerat att SD:s politik är oacceptabel på flera områden, och Kristdemokraterna har varnat för att dra upp för många linjer.

På vänstersidan har Socialdemokraterna hållit fast vid att Vänsterpartiet inte ska sitta i regeringen, medan Vänsterpartiet krävt inflytande i utbyte mot sitt stöd. Centerpartiet har sina egna förbehåll åt båda hållen.

Var och en av dessa positioner kan vara fullt rimlig i en valrörelse. Problemet Norlén pekar på är vad som händer när alla ska gälla samtidigt efter valnatten, i en riksdag där ingen sida kan räkna med egen majoritet i förväg.

En varning, inte en prognos

Talmannen uttalar sig inte om vem som bör bilda regering, och hans uppmaning ska inte läsas som att han väntar sig ett kaos. Snarare är det en påminnelse om att systemet bygger på att partierna till slut kompromissar, och att den som låst sig hårdast i valrörelsen också blir den som får svårast att förklara ett byte av linje efteråt.

Hur långt partierna är beredda att gå visar sig först när rösterna är räknade på söndag kväll.