EU:s importförbud mot ryskt stål infördes efter invasionen av Ukraina 2022. Men en varugrupp släpptes igenom: så kallade steel slabs, platta halvfabrikat som stål- och byggindustrin använder som råvara. Under 2025 importerade EU omkring 3,7 miljoner ton av dem, vilket motsvarar ungefär Sveriges årliga råstålsproduktion, rapporterar SVT.

Undantaget löper till 2028, enligt en överenskommelse som inte är juridiskt bindande.

Räkningen för båda sidor

Torbjörn Becker, chef för Östekonomiska institutet, har uppskattat vad ett fullt stopp skulle kosta. Att ersätta de ryska stålämnena med andra leverantörer skulle enligt honom kosta EU omkring 100 till 200 miljoner euro, medan Ryssland skulle förlora mellan en och två miljarder euro.

"Sanktionen skulle kosta Ryssland kanske tio gånger mer än den kostar oss", säger Becker enligt SVT.

Det är den siffra som gör frågan politiskt obekväm. Om asymmetrin är så stor blir undantaget svårt att motivera med hänvisning till europeisk industris kostnader.

Vem som egentligen bromsar

Europaparlamentarikern Karin Karlsbro (L) menar att bilden av var motståndet finns har förändrats.

"Jag upplever att det var ganska lätt att skylla på Ungern, för nu när Orbán är borta så ser vi hur andra nationella intressen blottläggs", säger hon till SVT.

Poängen är att sanktionspolitiken inte bara handlar om enskilda regeringar som säger nej. Den handlar också om branschintressen i länder som formellt driver på för hårdare linje, men vars industri är beroende av just den vara som undantagits.

Varför halvfabrikat är svårare än färdigt stål

Ett importförbud mot färdiga stålprodukter drabbar europeiska köpare som kan byta leverantör förhållandevis enkelt. Ett förbud mot halvfabrikat drabbar produktionen i själva verken.

Stålämnen valsas vidare i europeiska anläggningar. Faller råvaran bort står valsverken stilla tills en annan källa finns på plats, och alternativen kommer från längre bort, med högre fraktkostnad och längre ledtid. Det är den mekanismen som gör att undantaget överlevt fyra år.

Vad som avgörs fram till 2028

Eftersom överenskommelsen inte är bindande är 2028 ett datum, inte en garanti. Det som avgör om det håller är om de europeiska verk som i dag använder ryska ämnen hinner ställa om, och om den politiska viljan finns kvar när fristen närmar sig.

Blir svaret nej på båda punkterna kommer trycket för en förlängning, och då gäller det som Karlsbro pekar på: det blir svårare att skylla på någon annan.