Gunnar Lindstedt, journalisten som avslöjade Trustorhärvan 1997, riktar skarp kritik mot Netflix-dokumentären som släpptes på onsdagen, rapporterar SVT Kultur.

Hans invändning är att filmen inte redovisar att Thomas Jisander dömts för grova brott begångna efter Trustorhärvan.

"Varför gullar man med brottslingar?" säger Lindstedt, som också vänder sig mot att Jisanders slösande med investerarnas pengar framställs som underhållning.

Regissören Karin af Klintberg avvisar kritiken och menar att dokumentären inte förhärligar brottslingar. På frågan om varför de andra brotten inte nämns svarar hon: "För att det handlar om Trustorhärvan. Punkt."

Två hållbara positioner som inte går att förena

Det ovanliga med den här konflikten är att båda har rätt inom sin egen ram.

Klintbergs avgränsning är den som gäller för alla dokumentärer. En film om en händelse kan inte redovisa allt en medverkande gjort före och efter, och den som försöker får en film utan form. Avgränsningen är hantverk, inte undanhållande.

Lindstedts invändning gäller något annat: hur en person framstår när publiken saknar information som ändrar bedömningen av honom. En medverkande som framställs som charmig svindlare i en gammal historia läses annorlunda om tittaren vet att han dömts för grova brott sedan dess.

Skillnaden är alltså inte om avgränsningen är legitim, utan om just den avgränsningen råkar gynna en av de medverkande.

Varför tonen är den egentliga stridsfrågan

Lindstedts andra invändning, att slösandet framställs som underhållning, går djupare än sakfrågan om domarna.

Ekobrottsskildringar har en inbyggd dragning mot skrönan. Det finns alltid en resa, en lyxbil, ett bortkastat belopp som får publiken att skratta till. Det är dramaturgiskt tacksamt och moraliskt lömskt, eftersom skrattet flyttar sympatin.

Vi skrev i måndags om Klintbergs egen beskrivning av metoden: att det inte är hennes uppgift att döma, utan att låta dem visa upp sig själva. Det är en försvarbar hållning. Priset är att den som är van vid att charma får ett verktyg till.

Varför det är journalisten som reagerar

Att kritiken kommer från Lindstedt är ingen slump. Den som lagt år på att belägga vad som hände har ett annat förhållande till materialet än den som gestaltar det trettio år senare.

Det är också ett återkommande mönster: när en gammal skandal blir dokumentär eller dramaserie invänder ofta de som granskade den när den var aktuell. Ibland är det revirtänkande. Ibland är det, som här, en påpekan om att underhållningsformatet gör ett urval som får konsekvenser.