Liten skalbagge, stor charm
Få insekter är så omtyckta som nyckelpigan. Den runda formen, de röda vingarna och de svarta prickarna gör den lätt att känna igen, och många minns att de som barn lät en krypa över handen. I Sverige finns enligt Wikipedia ett åttiotal arter, av familjen Coccinellidae, men det är framför allt en som de flesta tänker på: den sjuprickiga.
Namnet "nyckelpiga" har en from bakgrund. Det syftar på Jungfru Maria – skalbaggen tänktes bära nycklarna till himlen – och kopplas till det heliga talet sju, samma som prickarna hos den vanligaste arten. Också i folktron har nyckelpigan haft en plats, bland annat som väderspågumma.
En glupsk nyttoinsekt
Bakom den söta ytan finns ett effektivt rovdjur. Nyckelpigorna – och i ännu högre grad deras larver – äter stora mängder bladlöss och andra växtskadegörare. Det gör dem till en av trädgårdens mest uppskattade hjälpredor: en familj nyckelpigor kan hålla efter bladlössen på en rosenbuske utan att man behöver ta till något bekämpningsmedel.
Larven, som inte alls liknar den vuxna skalbaggen, är särskilt hungrig och kan sätta i sig hundratals bladlöss innan den förpuppas.
Övervintrar i samlade klungor
När sommaren är över söker nyckelpigorna skydd för vintern. De övervintrar i dvala, ofta i samlade klungor under löv, bark eller i springor – ibland tar de sig in i hus. På våren kryper de fram igen för att para sig och lägga ägg, och en ny generation tar vid.
En inkräktare hotar
Idyllen har dock fått en skugga. Den införda harlekinnyckelpigan (Harmonia axyridis), ursprungligen från Asien, har spridit sig i Sverige och konkurrerar med de inhemska arterna. Den är större, glupskare och förökar sig snabbt, och kan tränga undan våra egna nyckelpigor – ett bekant mönster bland invasiva arter.
För den som vill gynna de inhemska nyckelpigorna är rådet detsamma som för mycket annat i en levande trädgård: låt det finnas blommor, buskar och lite oordning, avstå från gifter, och låt de små rovdjuren göra sitt jobb. Då dyker lyckosymbolen upp av sig själv.
