Ett rovdjur som helst äter mask
Grävlingen tillhör mårddjuren och är alltså släkt med utter, mård och järv. Trots att den räknas som ett rovdjur är den i praktiken en utpräglad allätare. Enligt Wikipedia består sommarkosten till stor del av daggmaskar, insekter och skalbaggslarver, men den tar också rötter, frukt, säd, smågnagare och ägg när tillfälle ges.
Den är nästan uteslutande nattaktiv, vilket gör att många aldrig får syn på en levande grävling – däremot känns det svartvitt randiga huvudet igen på en gång.
Gryt som används i århundraden
Grävlingens hem är grytet, ett ofta vidsträckt system av underjordiska gångar och kamrar. De största gryten kan breda ut sig över hundratals meter med flera ingångar och våningsplan. Det mest häpnadsväckande är beständigheten: ett och samma gryt kan användas i årtionden, och ibland i århundraden, av generation efter generation.
Inte sällan delar grävlingen dessutom bostad med en räv. De två arterna kan bo i samma gryt samtidigt, var och en i sin del, i en sorts pragmatisk samvaro.
Vintervila på sparad späck
När hösten kommer äter grävlingen upp sig och bygger ett rejält fettlager. Under den kalla årstiden går den i en dvalliknande vintervila där ämnesomsättningen sänks och djuret tär på sina reserver. Under mildare vinterdagar kan den dock vakna till och ge sig ut för att leta föda.
Finns i nästan hela landet
Grävlingen är spridd över större delen av Sverige, med undantag för de nordligaste delarna. Den trivs i skog och skogskanter, gärna i närheten av odlingsmark där det finns gott om mask och annan föda. Trots att den lever så nära oss människor förblir den för de flesta en gåtfull skugggestalt – ett djur man oftare anar än ser.
