Uppsalas spårväg fanns inte på någon valsedel, men den fanns i valet. Partierna delade upp sig i en ja-sida (S, MP, V och L) och en nej-sida (M, KD, SD och Uppsalapartiet), och resultatet går därför att läsa distrikt för distrikt.
Det har SVT Uppsala gjort.
Två olika svar, samma väljare
Den intressanta siffran är inte hur stor ja-sidan är, utan att den är olika stor beroende på vilken valsedel man tittar på.
I riksdagsvalet i Uppsala fick ja-partierna tillsammans 47,1 procent. I kommunvalet fick samma partier 31,7 procent.
För nej-sidan går kurvan åt andra hållet: 37,9 procent i riksdagsvalet (utan Uppsalapartiet, som inte ställer upp i riksdagsvalet) mot 46 procent i kommunvalet, eller 49,1 procent om Uppsalapartiet räknas in.
Samma personer, samma valdag, två olika svar. Det är så nära man kommer en folkomröstning utan att hålla en.
Nåntuna
Ja-sidan var störst i de flesta distrikt längs den planerade sträckningen. Det generella mönstret är alltså inte ett motstånd längs linjen.
Undantaget ligger i sydöstra Uppsala, och allra tydligast i Nåntuna, där spårvägsdepån är tänkt att placeras. Där är skillnaden mellan hur man röstade i kommunvalet och i riksdagsvalet störst i hela Uppsala.
Michal Grahn, docent, kopplar det till kampanjarbetet: "I detta område finns det många väljare som påverkas av projektet, då passar partierna på att kampanja om den frågan i området."
Vad siffrorna inte säger
Ett partival är inte en fråga, det är ett paket. Den som röstade på M i kommunvalet kan ha gjort det för spårvägens skull, för skattesatsens, eller för att hen alltid gjort det.
Skillnaden mellan riksdags- och kommunvalet är ändå det bästa mått som finns här, just för att den håller väljaren konstant och byter ut bara valsedeln. När en person röstar på ja-sidan till riksdagen och nej-sidan till kommunen har någonting kommunalt avgjort saken.
Att det utslaget är som störst i det distrikt där depån ska byggas är inte ett bevis på orsakssamband. Men det är svårt att läsa som en slump.
