En enda ko kan numera bli mor till tiotals kalvar på ett år utan att själv vara dräktig en enda gång. Bakom det ligger embryotransfer – på lantbruksspråk ofta kallat ET – en teknik som beskrivits som avel med "superembryon" och "surrogatkor". Metoden är inte ny i sig, men i Sverige växer den nu snabbt.
Så fungerar tekniken
Grundidén är att skilja en kos arvsanlag från hennes livmoder. Det går till i tre steg.
Först behandlas en utvald donatorko – ofta en av besättningens genetiskt starkaste kvigor – med hormonet FSH, follikelstimulerande hormon. Normalt mognar bara ett ägg per brunst, men med upprepade injektioner under några dygn fås flera ägglossningar samtidigt. Det kallas superovulering. Donatorn semineras sedan med sperma från en topptjur.
Efter omkring en vecka spolas livmodern – embryona sköljs försiktigt ut med vätska via en kateter, helt utan operation. De befruktade embryona granskas i mikroskop och kan antingen frysas eller läggas in färska.
I sista steget förs varje embryo över till ett mottagardjur, en annan ko eller kviga som inte behöver ha någon särskild genetik alls. Hon blir dräktig och bär fram en kalv som genetiskt inte är hennes egen. Det är detta som ger metaforen om surrogatkon.
Vid sidan av den klassiska spolningen finns även IVF kombinerat med så kallad ovum pick-up, där omogna ägg sugs ut direkt ur äggstockarna och befruktas i laboratorium. Det gör att man kan ta ägg oftare och även från unga djur.
Därför växer den
Drivkraften är avelsframsteg. De allra bästa korna kan på naturlig väg bara få en kalv om året. Med ET kan deras anlag spridas mångdubbelt, och kvigor kan få avkomma redan i unga år – vilket förkortar generationsintervallet och snabbar på den genetiska utvecklingen i hela besättningen.
Siffrorna från Växa, den ledande aktören på den svenska marknaden, illustrerar tillväxten. Enligt Växas egen redovisning ökade antalet spolningar med 67 procent under 2021, till över 150, och antalet producerade embryon fördubblades jämfört med året innan. Samma år uppgavs en stor andel av tjurkalvarna i avelsprogrammet komma från embryotransfer. Prognoserna för efterföljande år pekade mot fortsatt kraftig ökning, men sådana framåtblickande siffror bör läsas med försiktighet.
För bonden innebär tekniken att man kan höja den genetiska nivån, föra in en ny ras eller kofamilj och sälja avelsdjur utan att köpa in levande djur, vilket också minskar smittrisker.
Frågorna den väcker
Den snabba spridningen lyfter samtidigt djurvälfärdsfrågor. Superovulering bygger på upprepade hormoninjektioner, ofta flera gånger om dagen i flera dagar, vilket enligt veterinärmedicinsk litteratur är arbetsintensivt och kan stressa djuren. Donatorer kan spolas flera gånger, och forskning visar att resultaten kan avta vid upprepad behandling, enligt Merck Veterinary Manual.
Mottagardjuret är inte heller riskfritt. Eftersom embryot kan komma från en tung avelslinje finns en oro för kalvningssvårigheter hos ett mindre djur. Här sätter Jordbruksverket ramar: kvigor och kor får inte vara mottagare av embryo om det finns risk att svårigheter uppstår vid förlossningen, och avel som kan orsaka lidande är förbjuden. Verksamheter som hanterar embryon måste ha tillstånd och en ansvarig veterinär.
Vid SLU bedrivs forskning både om själva reproduktionsbiotekniken och om djurvälfärd. En återkommande etisk diskussion gäller hur intensiv avel påverkar djurens hälsa på sikt, och risken att ett snävt urval av "superkor" minskar den genetiska bredden i populationen.
Embryotekniken är alltså ett kraftfullt verktyg som kan göra svenska besättningar friskare och mer produktiva. Men ju snabbare avelsframstegen drivs, desto viktigare blir frågan om var gränsen går för vad djuren ska bära – bokstavligen.
