Dödstalet efter störtfloden i norra Nepal har stigit till 489, och Nepals polis uppger att drygt 2 300 personer fortfarande inte är redovisade. Siffrorna är preliminära och har reviderats uppåt varje dygn sedan katastrofen.
Floden kom vid halv nio på onsdagsmorgonen den 26 augusti i Rasuwadistriktet vid gränsen mot Tibet. Orsaken var en massrörelse på den kinesiska sidan som dämde upp vattendraget Lhende, rapporterar The Kathmandu Post. När dämmet brast rusade vattnet nedför dalen mot Bhote Koshi och vidare ut i Trishuli.
En vägg av vatten
Tullchefen Rajendra Dhungana befann sig vid gränsstationen när det hände. Vattnet steg som en våg på närmare hundra meter och svepte genom marknadsplatsen, som var borta inom sekunder, säger han till tidningen.
Den italienske vandraren Stefano Lotumolo överlevde när berget rasade ett trettiotal meter från honom. Han hörde ett enormt dån och såg bussarna framför sig sköljas bort, berättar han för SVT Nyheter. Gruppen tog sig upp för bergssidan, och en knapp minut senare försvann deras egen buss när vattnet vällde tillbaka.
Varningen kom för sent
Myndigheterna skickade varningar nedströms inom fyra minuter efter att de fått information. Det räckte för att rädda människor längre ned längs floden, men inte för dem som befann sig i Rasuwa.
"Vi misslyckades i Rasuwa", säger hydrologen Binod Parajuli till Kathmandu Post, samtidigt som han konstaterar att flera hundra personer troligen räddades längre nedströms.
Problemet är avstånd och hastighet. En störtflod från ett brustet naturligt dämme rör sig i en helt annan takt än en monsunöversvämning, och varningssystemen är byggda för det senare.
Vägarna är borta
Skadorna på infrastrukturen försvårar räddningsarbetet. Omkring fyra mil väg i Rasuwa är helt förstörd och 41 broar har rasat, vilket gör att räddningsstyrkor i praktiken bara når vissa dalgångar med helikopter.
Röda Korset uppskattar att omkring 90 000 människor har drabbats på ett eller annat sätt. Bland de saknade finns ett stort antal utländska resenärer, eftersom området ligger på en av de mer trafikerade vägarna mot den tibetanska gränsen.
Därför drabbas Himalaya så hårt
Geografin gör regionen extremt känslig. Branta bergssidor och trånga dalgångar fungerar som trattar: det som högre upp är ett ras blir längre ned en vattenvägg med enorm kraft, och de flesta byar ligger just i dalbotten eftersom det är den enda odlingsbara marken.
Till det kommer att permafrosten i höga lägen tinar. Is och frusen jord har i tusentals år hållit ihop branterna, och när den bindningen försvinner ökar risken för ras och för att naturliga dämmen bildas och brister. Det är samma mekanism som gör att den här sortens katastrofer har blivit vanligare i Himalaya de senaste decennierna.
Sökandet fortsätter, men med regnperioden ännu inte över arbetar räddningsstyrkorna mot både terrängen och vädret.



