Hanna Nordenhöks nya roman heter Det underjordiska biblioteket och ges ut på Wahlström & Widstrand. Den skildrar ett samhälle som fallit sönder efter en smittsam sjukdom, och en kvinna som färdas genom det tillsammans med två barn hon tagit ansvar för, på jakt efter någon som betyder allt för henne.
Rebecka Åhlund ger boken fyra av fem i Borås Tidning och lyfter framför allt språket. Svenskan verkar i Nordenhöks händer "rikare, mättare och ibland helt självlysande", skriver hon.
Mörker med trådar av hopp
Det är en undergångsskildring, men enligt recensionen inte en uppgiven sådan. Åhlund beskriver romanen som samtidigt skrämmande och vacker, med trådar av hopp förankrade i medmänsklighet och överlevnadsinstinkt.
Den kombinationen är svårare att få till än den låter. Dystopin som genre lutar lätt åt två håll: antingen mot ren undergångspornografi, eller mot en tröst som inte är förtjänad. Att en kritiker lyfter just balansen säger något om var boken lägger sin tyngdpunkt.
En författare mellan poesi och prosa
Nordenhök har rört sig mellan poesi, prosa och översättning under hela sitt författarskap, och det är en bakgrund som hörs i språket. Hennes romaner har återkommande handlat om utsatthet, kroppar och makt, ofta i historiska miljöer.
Att hon nu placerar sin berättelse i framtiden i stället för i det förflutna är ett skifte i kuliss snarare än i tema. Det som prövas är detsamma: vad människor gör mot varandra när ordningen inte längre håller.
Undergången som samtidslitteratur
Boken landar i en tid när apokalypsen blivit ett av den samtida romanens vanligaste motiv. Pandemi, klimat och krig har flyttat undergången från science fiction till något som läsare känner igen från nyhetssändningarna.
Det gör genren mer krävande, inte mindre. När katastrofen inte längre är exotisk måste romanen erbjuda något annat än själva katastrofen, och det är i regel där de svaga böckerna faller.
Titeln som en gest
Namnet leder tanken till det som bevaras när allt annat rasar. Ett bibliotek under jord är både en bild av kunskap i skydd och av kunskap som begravts.
Det är den sortens dubbelhet Nordenhök brukar arbeta med, och den som gör att hennes böcker sällan lämnar läsaren med ett tydligt besked.
