Johannes Selåkers Stekenjokk, utgiven på Forum, inleder deckarserien Vildmarksvägen. Handlingen utspelar sig sommaren 1982 i den jämtländska fjällvärlden kring Strömsund, och huvudpersonen är polisutredaren Frank Eldståhl, nyss återvänd dit.

Kerstin Bergman ger boken fyra av fem i sin recension i Barometern, och kallar den "en riktigt snyggt berättad polisroman, en av de bästa svenska deckare jag läst hittills i år".

En Wallander med mindre kvar

Bergmans beskrivning av huvudpersonen är den mest talande formuleringen i recensionen. Frank Eldståhl är enligt henne "en mer extrem version av Henning Mankells Kurt Wallander": fysiskt utsliten, isolerad och personligt bruten.

Det är en jämförelse som säger något om var svensk deckarlitteratur står. Wallander var när han kom en radikal figur just för att han var trött, sjuklig och ensam i en genre där utredaren annars var handlingskraftig. Fyrtio år senare är den trötte polisen normen, och en författare som vill utmärka sig måste dra ut ännu längre åt samma håll.

Frågan varje sådan bok måste svara på är om utmattningen fyller en funktion i berättelsen eller bara är ett igenkänningstecken. Bergmans betyg antyder att Selåker landar på rätt sida.

Platsen gör jobbet

Recensenten pekar särskilt på miljövalet: Sveriges utkant, där "lagar och regler inte alltid efterföljs".

Det är den mekanism som får glesbygdsdeckaren att fungera. I en storstad bygger spänningen på att gärningsmannen kan försvinna i mängden. I fjällvärlden bygger den på motsatsen, att alla vet vem alla är, och att den som ändå kommer undan gör det för att någon tiger.

Sommaren 1982 lägger till ytterligare ett lager. Utan mobiltelefoner, utan DNA-analys och utan register som talar med varandra tar utredningsarbetet den tid en berättelse behöver.

Kritiken

Bergmans enda invändning är att hon gärna sett "ytterligare några ljusglimtar som kontrast till allt mörker".

Det är en anmärkning värd att ta på allvar, och den gäller genren i stort. Mörker utan avbrott slutar fungera som mörker. Det som gör en scen obehaglig är oftast att den föregåtts av något vanligt.

Egen röst efter tidigare samarbeten

Selåker har enligt Bergman med den här boken "hittat sin egen röst på riktigt" efter tidigare samarbeten.

Att en författare skriver bättre ensam än tillsammans är inte självklart, och i deckargenren, där skrivande i par är vanligare än i de flesta andra, är det ett omdöme med viss tyngd.

Stekenjokk är alltså både en debut och inte. Den första boken i en ny serie, av någon som redan kan hantverket.