Scenen är en sandbana, salongen är läktaren vid sargen och i ensemblen ingår en häst. Hästoperan spelas i Orlångens ridhus i Huddinge söder om Stockholm, och sista föreställningen ges på söndag, rapporterar SVT Kultur.

Bakom verket står librettisten Anna Nygren, kompositören Arvid Kraft och regissören och koreografen Alica Tserkovnaja. Produktionen beskrivs av upphovspersonerna själva som en indieopera.

En dystopi om människa och djur

Handlingen utspelar sig i en värld där förhållandet mellan människor och djur har brutit samman. I centrum står tvillingarna Jackie, som är flicka, och Candy, som är till hälften häst och till hälften flicka.

Det är en berättelse som använder fantastikens grepp för att komma åt något konkret: hur vi ser på djur vi använder, och hur vi ser på de flickor som ägnar sina liv åt dem.

Hästtjejen som föreställning

Just den senare frågan är operans egentliga ärende. Bilden av hästtjejen har länge varit ett tacksamt föremål för nedlåtenhet i svensk offentlighet, ungefär som allt annat som stora grupper av tonårsflickor ägnar sig åt.

Regissören Alica Tserkovnaja vänder på perspektivet. De är coola, disciplinerade och har valt en alternativ livsstil jämfört med vad samhället erbjuder, säger hon till SVT.

Det är en beskrivning som ligger nära vad forskningen om stallkulturen har visat i flera decennier. Ridningen är en av de största ungdomsverksamheterna i landet, den drivs i hög grad av flickorna själva, och den bygger på tidiga mornar, tungt arbete och ansvar för ett djur som väger ett halvt ton.

Rummet som gör verket

Att spela i ett ridhus är inget dekorativt påfund. Akustiken i en sandhall är en helt annan än i en teatersalong, ljuset kommer uppifrån genom takfönster, och lukten av häst och sågspån hör till upplevelsen.

Framför allt hämtar valet in det som operan handlar om. Ett ridhus är inte en kuliss utan en arbetsplats, och den som sitter på läktaren är van att titta på den som rider, inte på den som sjunger.

Fri operakonst utanför institutionerna

Uppsättningen är också ett exempel på hur den fria scenkonsten arbetar. Utan de stora institutionernas apparat söker mindre produktioner rum som redan finns, och gör begränsningen till en del av formen.

Det är en tradition som gett svensk scenkonst en lång rad uppsättningar i lokstallar, badhus och fabriker. Ridhuset i Huddinge är en logisk fortsättning på den listan, och sannolikt den första där en av de medverkande har fyra ben.