Det tog trettiotre minuter. Elva låtar, från Rock and Roll Music till avslutande Long Tall Sally, inför omkring 25 000 åskådare på en blåsig basebollarena i San Francisco. Den 29 augusti 1966 spelade The Beatles sin sista konsert för en betalande publik, på Candlestick Park.

Det var inte annonserat som ett avsked. Bandet hade inte fattat något offentligt beslut, och för publiken var det en spelning i raden.

Varför de slutade

Turnéerna hade blivit meningslösa som musik. Ljudanläggningarna från den tiden var byggda för tal, inte för att överrösta tiotusentals skrikande tonåringar, och medlemmarna kunde i praktiken inte höra vad de själva spelade.

Till det kom sommaren 1966, som var den värsta i bandets historia: dödshot i Japan, en fientlig avfärd från Filippinerna och en amerikansk turné som skedde i skuggan av bråket kring John Lennons uttalande om kristendomen.

Efter Candlestick Park slutade de helt enkelt att boka spelningar.

Vad som hände i stället

Beslutet att lämna scenen gav dem något som inget annat popband hade: obegränsad tid i en studio.

Resultatet blev Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, inspelad under vintern och våren därpå och släppt i maj 1967. Arbetet tog ett antal månader, vilket var extremt för tiden, och skivan kunde göras just för att den aldrig behövde framföras live.

Det är den kausaliteten som gör datumet intressant. Utan slutet i San Francisco hade det inte funnits någon möjlighet att spela in de skivor som kom sedan, och som fortfarande definierar bilden av bandet.

Inte att förväxla med taket

Den konsert de flesta minns bilder från är en annan. Den 30 januari 1969 klev bandet upp på taket till Apple Corps hus på Savile Row i London och spelade i 42 minuter tillsammans med Billy Preston, tills polisen avbröt efter klagomål på ljudnivån, enligt uppgifter om framträdandet.

Skillnaden är avgörande. Takframträdandet var oannonserat, utan biljetter och utan publik i vanlig mening, och det var en del av en filminspelning. Den sista riktiga konserten, med biljetter och en arena, var den i San Francisco tre år tidigare.

Ett slut som inte såg ut som ett slut

Det finns något typiskt i att den sista konserten inte markerades på något sätt. Historiska skiljelinjer utses i efterhand.

Sextio år senare är det ändå den kvällen som står som gräns mellan två epoker i populärmusiken: den då ett band definierades av att turnera, och den då en skiva kunde vara ett verk i sig, gjort i ett rum som ingen publik någonsin såg.