Liten bär, stor smak
Smultronet (Fragaria vesca) är jordgubbens vilda släkting – betydligt mindre, men med en doft och smak som många tycker överträffar den odlade jordgubben. Plantan är låg, bara några centimeter hög, och bären lossnar lätt när de är mogna. Enligt Wikipedia odlas smultron fortfarande i liten skala för finsmakare, just för smakens skull.
Den som vill hitta smultron ska söka sig till soliga, torra platser: gräsmarker, hyggen, skogsgläntor och längs skogsvägar. Säsongen infaller under juni och juli, mitt i den svenska högsommaren.
Ordet som blev ett begrepp
Få ord fångar den svenska sommarkänslan så väl som "smultronställe". Ursprungligen syftade det på just en undanskymd plats i naturen där smultronen växte rikligt – en hemlig fyndplats man gärna höll för sig själv. I dag används ordet bredare, om vilken som helst älskad, lite undangömd plats man håller kär.
Begreppet har också satt avtryck i kulturen, inte minst genom Ingmar Bergmans film Smultronstället från 1957, som befäste uttrycket som en symbol för minnen, längtan och de platser som format oss.
Trä bären på ett strå
En gammal sed hör smultronplockandet till: när man under en skogspromenad hittar ett smultronställe trär man en rad av de små bären på ett styvt grässtrå. Ursprunget till seden är okänt, men resultatet – ett grönt strå fullt av röda bär – är en sommarbild lika klassisk som den är förgänglig, för bären brukar sällan överleva hela vägen hem.
En bär värd att vårda
Smultronet är inte hotat, men dess platser är beroende av ett öppet, levande landskap med bryn och gläntor. För den som har ett eget smultronställe är rådet enkelt: njut av bären, berätta inte för alla var de växer – och låt platsen vara, så att den finns kvar nästa sommar också.
