När Ingvar Kamprad registrerade IKEA sommaren 1943 var han ännu inte myndig. Han var sjutton år, uppvuxen på gården Elmtaryd i byn Agunnaryd i de sydsmåländska skogarna, och hade redan i barndomen tjänat pengar på att köpa tändstickor i bulk och sälja dem vidare. Drygt åtta decennier senare är IKEA ett av världens mest kända varumärken – och ett av de mest svårgenomträngliga ägarbyggena ett globalt företag kan ha.

Namnet som är en adress

Få varumärken bär sin födelseort så bokstavligt. IKEA är en akronym: Ingvar Kamprad, gården Elmtaryd och byn Agunnaryd. De fyra bokstäverna var i praktiken företagets första postadress. Verksamheten startade som en blygsam postorderrörelse där Kamprad sålde nästan vad som helst – pennor, plånböcker, klockor, nylonstrumpor, tavelramar. Möbler kom in i sortimentet först 1948, och det var där den verkliga affären fanns, enligt IKEA och Wikipedia.

Bordsbenen som föll av

Den idé som gjorde IKEA till IKEA föddes ur ett praktiskt problem. År 1956 skulle en medarbetare få med sig ett soffbord, modellen "Lövet", i bilen inför en katalogfotografering. Bordet var för stort. Lösningen blev att skruva av benen och lägga allt platt. Insikten som följde förändrade möbelbranschen: platta paket sänkte kostnaderna för transport och lager dramatiskt och minskade skadorna på vägen. Lät man dessutom kunden själv skruva ihop möbeln blev priset ännu lägre.

Där ligger hela affärsidén i ett nötskal: lågt pris, platta paket och en kund som tar på sig en del av arbetet i utbyte mot pengar i plånboken. Det första riktiga varuhuset öppnade 1958 i Älmhult, tänkt som ett komplement till postordern men snabbt en försäljningsmotor i sig.

Från Småland till hela världen

Expansionen tog fart utanför Sverige redan på 1960- och 70-talet, med tidiga varuhus i bland annat Norge, Danmark och Schweiz, och nådde därefter Tyskland, övriga Europa, Nordamerika och Asien. I dag finns blågula varuhus i ett trettiotal länder, och köttbullar, Billy-hyllor och en slingrande butiksrunda hör till de mest igenkända detaljerna i den globala detaljhandeln.

En struktur byggd för evigheten

Det mest fascinerande med IKEA är kanske inte möblerna utan ägandet. Koncernen är uppdelad i två separata ben, båda förankrade i Nederländerna. Den ena delen är Ingka Group, som driver de flesta varuhusen och i sin tur ägs av den nederländska stiftelsen Stichting INGKA Foundation. Stiftelsen saknar formella ägare och håller sina tillgångar för egen räkning; vinsten går antingen tillbaka in i verksamheten eller till välgörande ändamål.

Den andra delen, Inter IKEA, äger själva varumärket och konceptet och är den globala franchisegivare som Ingka och övriga franchisetagare betalar avgifter till. Konstruktionen utformades av Kamprad för att säkra bolagets oberoende och överlevnad långt efter grundarens död – men den har också kritiserats för att vara extremt ogenomskinlig och skattemässigt fördelaktig.

Skuggan i grundarens förflutna

Ingvar Kamprad (född 1926, död 2018) odlade en image som sparsam folkhemsfigur som åkte tåg i andra klass. Men hans förflutna har en mörk fläck: som ung var han engagerad i svensk nazism. På 1990-talet bad han offentligt om ursäkt och kallade det sin ungdoms största misstag, vilket bland annat Washington Post har skildrat.

Det ändrar inte det faktum att en tonåring från Agunnaryd med ett par avsågade bordsben lade grunden till ett globalt imperium som lärde halva världen att skruva ihop sina egna möbler.