Byggd för trädtoppen
Den vanliga ekorren (Sciurus vulgaris) är ett trädlevande gnagardjur, och hela kroppen är gjord för livet bland grenarna. Enligt Wikipedia har den långa, krökta och vassa klor som ger ett säkert grepp om barken, och den yviga svansen fungerar både som balansstång i hoppen och som filt om kalla nätter. En vuxen ekorre väger bara ett par hundra gram men kan hoppa flera meter mellan träd.
Röd om sommaren, tofsad om vintern
Pälsen är oftast rödbrun på ovansidan och ljus, nästan gräddvit, på buken. På vintern blir färgen gråare, och då växer det också ut tydliga tofsar på öronen – ett av ekorrens mest karaktäristiska vinterdrag.
En flitig samlare
Ekorren lever till stor del på frön från barrträd, särskilt granens och tallens kottar, men äter också nötter, svamp, knoppar och bär. Inför vintern samlar den ihop och gömmer mat i en mängd små förråd. Alla gömmor återfinns inte – och de bortglömda fröna kan i sin tur gro till nya träd, vilket gör ekorren till en liten skogsplanterare.
Till skillnad från igelkotten går ekorren inte i egentlig vintersömn. Den håller sig aktiv året om, gärna morgon och kväll, men kan ligga och dåsa i boet under de kallaste och blåsigaste dagarna.
Risbo högt uppe
Ekorren bygger ett klotformat risbo, kallat gnägg eller drey, högt uppe i ett träd – ibland i en gammal hålighet eller ett övergivet fågelbo. Den finns i skogar över hela landet och har dessutom flyttat in i parker och trädgårdar, där den ofta blir en uppskattad och orädd granne. För många är glimten av en röd svans som försvinner upp i en gran själva sinnebilden av en svensk skogspromenad.
