Byggd för mörkret
Ugglan är nattens rovfågel. Enligt Wikipedia finns det omkring tretton ugglearter i Sverige, från den mäktiga berguven – Europas största uggla – till den lilla sparvugglan, knappt större än en stare. Däremellan finns välkända arter som kattuggla, hornuggla och den stora, gråtonade lappugglan.
Det som förenar dem är en kropp helt anpassad för att jaga i mörker.
Den tysta flykten
En av ugglans mest förbluffande egenskaper är hur ljudlöst den flyger. Vingfjädrarna har mjuka, fransade kanter som bryter upp luftströmmarna och dämpar ljudet av vingslagen. Det gör att bytet sällan hör ugglan komma – och att ugglan själv kan höra de minsta ljud medan den flyger.
För hörseln är minst lika viktig som synen. Ugglor har exceptionellt god hörsel och kan lokalisera ett byte enbart på ljudet, till och med en sork som rör sig under ett snötäcke.
Huvudet som snurrar
Ugglans ögon sitter riktade rakt fram, vilket ger bra djupseende men ett begränsat synfält. Det kompenserar fågeln genom att vrida på huvudet – ända upp till omkring 270 grader åt sidan. Det är därför en uggla kan tyckas titta rakt bakåt utan att flytta på kroppen.
Sorkår och ungar
På menyn står framför allt sork, möss och andra smågnagare. Just därför svänger ugglornas tillvaro i takt med naturens egna cykler: under så kallade sorkår, när tillgången på smågnagare är god, får ugglorna fler ungar och fler överlever. Magra år kan häckningen i stort sett utebli.
Skyddade nattväktare
Alla svenska ugglearter är fridlysta. Trots det är de sällsynta att få se – de flesta hör man snarare, som det karakteristiska "hoandet" en stilla sommarkväll. Vill man hjälpa ugglorna kan man låta gamla, ihåliga träd stå kvar och sätta upp holkar; då kan nattens ljudlösa jägare fortsätta att hålla sorkarna i schack, tyst och osynligt i mörkret.
