Få konstnärer har präglat en hel konstform så djupt som Ingmar Bergman. När han dog den 30 juli 2007 i sitt hem på Fårö efterlämnade han ett verk som fortfarande studeras, citeras och vördas av filmskapare världen över – från Woody Allen till Martin Scorsese.

Prästsonen från Uppsala

Ernst Ingmar Bergman föddes den 14 juli 1918 i Uppsala. Hans far Erik Bergman var luthersk präst och blev senare hovpredikant, modern Karin var sjuksköterska, enligt Wikipedia. Den stränga, religiösa uppväxten skulle aldrig släppa sitt grepp om honom. Frågorna om Guds existens, skuld och nåd som dryftades vid middagsbordet återkom genom hela hans konstnärskap, fast omvandlade till bilder snarare än predikningar.

Bergman var film- och teaterregissör i samma andetag. Vid sidan av filmerna ledde han under långa perioder Dramaten i Stockholm, och teaterns disciplin – det koncentrerade kammarspelet, de utmejslade rollerna – syns tydligt i hur han filmade.

Mästerverken

Det stora genombrottsåret var 1957. Då kom både Det sjunde inseglet och Smultronstället. Den förstnämnda blev hans mest ikoniska verk: en riddare (Max von Sydow) återvänder från korståg till ett digerdödshärjat medeltida Sverige och möter Döden, klädd i svart kåpa. För att skjuta upp det oundvikliga utmanar han Döden på ett parti schack, beskriver Ingmar Bergman-stiftelsen. Bilden av schackbrädet mellan riddare och död hör till filmhistoriens mest reproducerade.

Smultronstället samma år lät en åldrad professor (regissören Victor Sjöström) resa genom landskap och minnen mot en uppgörelse med sitt eget liv. Nästan ett decennium senare kom Persona (1966), ett gåtfullt och formmässigt radikalt kammarspel om en skådespelerska som tystnat och sköterskan som vårdar henne – ett verk där identiteterna smälter samman.

Viskningar och rop (1972) badade i rött och skildrade tre systrar och en döende kvinna. Och 1982 kom hans stora, varma summering: Fanny och Alexander, ett självbiografiskt färgat sekelskiftesepos sett genom ett barns ögon, där teaterns ljus ställs mot prästhemmets kyla.

Återkommande teman

Genom alla dessa filmer löper samma trådar. Tron och tvivlet: finns Gud, och varför tiger han? Döden som ständig närvaro. Och de svåra mänskliga relationerna – tystnaden mellan makar, mellan föräldrar och barn, mellan en människa och hennes eget jag. Bergman vågade hålla kvar kameran på ansikten tills det blev outhärdligt intimt.

Fårö och de trogna medarbetarna

Från början av 1960-talet knöts Bergman allt starkare till Fårö norr om Gotland. Den karga ön blev både hans hem och hans filmateljé; här bodde han, här spelade han in flera filmer, och här dog han. Landskapets nakna stränder och steniga vidder blev en del av hans bildspråk.

Han arbetade också i nära, återkommande kollektiv. Skådespelarna Liv Ullmann, Max von Sydow, Bibi Andersson och Harriet Andersson återkom film efter film, liksom den mästerlige fotografen Sven Nykvist, vars naturliga ljussättning blev oskiljaktig från Bergmans sena verk.

Världsberömmelsen

Erkännandet kom också internationellt. Tre av hans filmer vann Oscar för bästa utländska film: Jungfrukällan (1960), Såsom i en spegel (1961) och Fanny och Alexander (1982), enligt Svenska Filminstitutet. Fanny och Alexander tog dessutom hem ytterligare priser vid samma gala.

Bergmans betydelse går knappast att överskatta. Han visade att filmen kunde bära de tyngsta existentiella frågorna med samma allvar som litteratur och filosofi – och att en regissör från ett litet land i norr kunde tala till hela världen.