Bäret som vägrar låta sig tämjas
Hjortronet (Rubus chamaemorus) växer på fuktiga marker – framför allt på myrar och mossar – och är vanligast i norra Sverige, även om det förekommer ända ner i söder. Enligt Wikipedia kräver det sur, blöt mark och gott om sol, en kombination som gör det svårt att odla. I praktiken måste man ut på myren för att få tag i det, vilket är en del av dess mytomspunna status.
Från rött till bärnsten
Den som letar hjortron måste ha tålamod – och rätt tajming. Omogna är bären hårda och röda, men allt eftersom de mognar i sensommaren, kring juli och augusti, övergår de i en mjuk, gyllene bärnstensfärg. Då är de som mest aromatiska, med en syrlig och nästan honungslen smak som är svår att förväxla med något annat.
Hjortron är dessutom ovanligt rika på C-vitamin, vilket historiskt gjorde dem värdefulla i ett land där färsk frukt var en bristvara på vinterhalvåret.
Myrens guld
Att hjortronet kallas "myrens guld" handlar inte bara om färgen. Tillgången varierar kraftigt från år till år, och goda hjortronår är glesa. Det gör bären dyra och eftertraktade – långt in på 1900-talet var hjortronplockning en viktig inkomstkälla i norra Sverige.
Just värdet har gjort att plockningen på sina håll regleras. På vissa fjällområden i Norrbotten har ortsbefolkningen företräde till hjortronen, ett undantag från den annars generösa allemansrätten.
På tallriken
I köket kommer hjortronet bäst till sin rätt som sylt – den klassiska hjortronsylten – men också i likör, glass och desserter. Allra mest klassiskt är kanske hjortronsylt till varm ostkaka, en kombination där bärens syra möter den söta, ystade kakan. För många är det smaken av en svensk sensommar, fångad i en bärnstensgul klick.
