En flicka från Södermalm

Greta Lovisa Gustafsson föddes den 18 september 1905 i ett arbetarkvarter på Södermalm i Stockholm. Familjen levde under knappa förhållanden, och när fadern dog tvingades den unga Greta tidigt ut i arbetslivet. Hon arbetade bland annat som hattförsäljerska på varuhuset PUB, där hon också medverkade i reklamfilmer. Den blivande världsstjärnan tog sig så småningom in på Dramatens elevskola i Stockholm – ett av de avgörande stegen bort från fattigdomen, enligt Wikipedia.

Mauritz Stiller och förvandlingen

Vändpunkten kom när den finländske regissören Mauritz Stiller upptäckte henne och gav henne en huvudroll i Gösta Berlings saga (1924). Stiller blev hennes mentor och formade både hennes skådespeleri och hennes image – det var i denna period namnet Garbo etablerades. När Hollywoods MGM värvade Stiller, insisterade regissören på att ta med sig sin unga stjärna. Sommaren 1925, vid bara 19 års ålder, steg Greta Garbo i land i USA, enligt Biography.com.

Stjärna i stumfilmens guldålder

Genombrottet kom snabbt. Med Flesh and the Devil (1926) blev hon en internationell sensation, och hennes gåtfulla, sensuella närvaro gjorde henne till en av stumfilmens mest dyrkade kvinnor. Hennes ansikte – det berömda, nästan ogenomträngliga uttrycket – blev ett av filmhistoriens mest fotograferade.

”Garbo talks!”

När ljudfilmen kom darrade studion inför frågan om Garbos svenska brytning skulle stå sig. Svaret blev en av filmhistoriens mest berömda reklamkampanjer. Hennes ljudfilmsdebut i Anna Christie (1930) marknadsfördes med de två orden ”Garbo talks!” Hennes djupa, rökiga röst blev en triumf snarare än ett hinder.

Under 1930-talet följde rad efter rad av klassiker. I Grand Hotel (1932) spelade hon en utbränd ballerina, och Camille (1936) räknas av många som hennes finaste prestation. När hon 1939 gjorde komedin Ninotchka under Ernst Lubitschs regi sjöng reklamen ”Garbo laughs!” – ett skämt om hur sällan publiken sett henne le på duken.

”I want to be alone”

Få repliker har klistrats så hårt vid en skådespelare som ”I want to be alone”, som hon yttrade i Grand Hotel. Frasen smälte samman med Garbos egen ryktbara tillbakadragenhet. Hon undvek pressen, gav nästan aldrig intervjuer och bevakade sitt privatliv som en fästning. Garbo själv ska senare ha invänt mot myten: hon hade aldrig sagt att hon ville vara ensam, utan att hon ville vara ”let alone” – lämnad i fred.

Det självvalda slutet

Med totalt fyra Oscarsnomineringar för bästa kvinnliga huvudroll var Garbo en av Hollywoods mest hyllade stjärnor. Ändå tog allt slut hastigt. Komedin Two-Faced Woman (1941) blev hennes sista film. Hon var bara 36 år och drog sig tillbaka för gott. Flera försök gjordes senare att locka henne tillbaka, men hon avböjde konsekvent.

Akademien gav henne en heders-Oscar ”för hennes lysande och oförglömliga insatser på duken”; priset avsåg 1954 och delades ut vid ceremonin i mars 1955. Hon kom inte och lät en annan ta emot priset i hennes ställe, enligt Oscars.org.

Eremiten i New York

Resten av sitt liv levde Garbo tillbakadraget i New York. Hon blev en passionerad konstsamlare, promenerade anonymt på gatorna i mörka glasögon och avvisade alla erbjudanden om comeback. Den gåtfullhet hon odlat under sin storhetstid blev till slut hennes verkliga liv. Greta Garbo dog den 15 april 1990, 84 år gammal.

Kvar står bilden av flickan från Södermalm som erövrade Hollywood – och som blev odödlig inte minst genom att försvinna.