Det finns något djupt svenskt över festivalsommaren. Kanske är det kontrasten: efter en lång, mörk vinter samlas tiotusentals människor på en åker eller i en stadspark, sätter upp tält, drar på sig gummistövlar och hänger sig åt några dygn av musik, gemenskap och solbränna. Festivalen är inte bara konserter – den är ett tillfälligt samhälle, en sommarmytologi och för många en livslång identitetsmarkör.
Folkparkens arvtagare
Den svenska festivaltraditionen växte i hög grad fram ur folkparkerna och en ideell föreningskultur. Det tydligaste exemplet är Hultsfredsfestivalen, som arrangerades av den ideella föreningen Rockparty. Den första tillställningen i Hultsfreds folkpark hölls 1982, men i sin egentliga form som rockfestival räknas premiären till 1986.
Under 1990-talet och en bit in på 2000-talet var Hultsfred Sveriges största och mest tongivande musikfestival – en plantskola för svensk indie och en mötesplats för musikbranschen. Men ekonomin var skör. Efter en konkurs 2010 splittrades verksamheten, och festivalen drevs i olika former innan den till slut lades ner. Hultsfred står i dag som symbol både för festivalsommarens storhetstid och för hur tufft det är att driva festival långsiktigt.
Än äldre i anda är Storsjöyran i Östersund, ofta kallad Sveriges äldsta stadsfestival. Dess rötter går tillbaka till det skämtsamma utropandet av "Republiken Jamtland" på 1960-talet, men i sin moderna form med scener och restauranger mitt i stadskärnan föddes "Yran" 1983. Konceptet att lägga festivalen rakt in i staden var nydanande och har sedan kopierats över hela landet.
De stora och de anrika
Missförstå inte: Roskilde, ofta nämnd i samma andetag, är dansk. Men Sverige har gott om egna institutioner.
Sweden Rock Festival utanför Sölvesborg i Blekinge är hjärtat för svensk hårdrock, klassisk rock, metal och blues. Den började blygsamt som en endags "Sommarfestival" i Olofström 1992, bytte namn och plats flera gånger och har sedan 1999 hetat Sweden Rock. I dag är den en av Europas mest respekterade rockfestivaler.
Way Out West i Göteborg representerar en annan estetik. Sedan premiären 2007 i Slottsskogen har den kombinerat internationella headliners med indie, hiphop, film och en uttalad hållbarhets- och stadsprofil. Redan första året såldes samtliga 18 000 biljetter, med Kanye West, Erykah Badu och The Hives på affischen.
I Stockholm gjorde det globala varumärket Lollapalooza entré 2019 på Gärdet, med bland andra Foo Fighters och Lana Del Rey – ett tecken på att de stora internationella festivalkoncepten också etablerat sig på svensk mark.
Men festivalsommaren bär också på sorgehistorier. Bråvallafestivalen i Norrköping växte snabbt till en av landets största efter starten 2013. Efter sommaren 2017 ställdes den in och lades ner – bakgrunden var dels svag ekonomi, dels allvarliga rapporter om sexuella övergrepp på festivalområdet, något som utlöste en bred debatt om tryggheten på svenska festivaler.
Festivalkulturen i dag
De nedlagda festivalerna påminner om en hård sanning: marginalerna är små, vädret nyckfullt och konkurrensen om både artister och publik stenhård. De senaste åren har det talats om "festivaldöden", med stigande artistgager och osäker biljettförsäljning.
Ändå lever festivalsommaren. Trygghetsarbete, jämställdhetssatsningar och hållbarhetsfrågor har flyttat in i centrum av samtalet. Och kärnan består: behovet av att samlas, dela en upplevelse och under några dygn leva i festivalens egen lilla värld. Så länge svenska somrar är korta och längtan efter gemenskap är stor, kommer åkrarna och stadsparkerna att fyllas igen.
