Det finns knappast ett ljud som är så förknippat med svensk försommar som gökens "ko-ko". Ändå är det få som någonsin sett fågeln. Göken (Cuculus canorus) är på sätt och vis sommarens osynliga kändis: överallt hörd, nästan aldrig skådad. Bakom det vänliga galandet döljer sig dessutom en av djurvärldens mest sofistikerade bedragare.

Hanens galande – och honans bubbel

Det klassiska "ko-ko" är hanens revir- och frieriläte. Det är ett tvåstavigt rop med betoning på första stavelsen, och hörs framför allt i maj och in i juni när hanen försöker locka till sig en hona. Honan låter helt annorlunda: hon har ett snabbt, bubblande, nästan skrattande läte som många aldrig lärt sig känna igen. Enligt BirdLife Sverige är det bara hanarna som "galar".

Med sin gråa ovansida, spetsiga vingar och bandade undersida påminner göken i flykten om en liten hök – en likhet som kan skrämma småfåglar och som forskare tror kan vara en del av artens framgångsrika bedrägeri.

Boparasiten som låter andra uppfostra ungarna

Göken bygger aldrig eget bo och matar aldrig sina egna ungar. I stället ägnar honan sig åt så kallad boparasitism: hon smyger in och lägger ett enda ägg i en annan, betydligt mindre fågels bo. "Vanligen lägger göken sitt ägg i bon av fåglar som är betydligt mindre än göken själv", beskriver svenska Wikipedia. Vanliga värdarter i Sverige är ängspiplärka, rörsångare och rödhake.

Ett fascinerande drag är att gökhonorna är specialiserade: en hona lägger oftast ägg hos samma art som hon själv växte upp hos, och hennes ägg liknar då värdartens i färg och teckning. Denna specialisering förs vidare mellan generationerna.

Gökägget kläcks tidigt – efter ungefär tolv dagar – ofta före värdens egna ägg. Den nykläckta, blinda och nakna gökungen knuffar därefter gärna ut de andra äggen och ungarna ur boet. Kvar blir en ensam gökunge som snart växer sig flera gånger större än sina fosterföräldrar. Synen av en liten ängspiplärka som stoppar mat i gapet på en jättelik fosterunge hör till naturens mest absurda bilder.

En av de tidigaste höstflyttarna

Göken är en flyttfågel som övervintrar i tropiska Afrika, nära eller strax söder om ekvatorn. Den anländer till Sverige i slutet av april och in i maj.

Och så lämnar den oss förvånansvärt tidigt. De vuxna gökarna ger sig av redan under första halvan av juli – långt innan deras ungar är flygga. Ungfåglarna, som aldrig sett sina föräldrar, dröjer ytterligare en månad eller två och hittar sedan helt på egen hand hela vägen till Afrika. Satellitstudier har visat att resan går i en stor ögla, med längre rastperioder i Västafrika innan färden över Sahara.

Gökotta och gökens folktro

Få fåglar har satt så djupa spår i svensk folktro. "Gökotta" – att tidigt en vårmorgon, gärna kring Kristi himmelsfärds dag, gå ut för att höra årets första gök – är en tradition som lever kvar än idag.

Förr räknade man också gökens rop för att spå framtiden: antalet "ko-ko" kunde tala om hur många år det dröjde till bröllop eller hur länge man hade kvar att leva. Även väderstrecket göken hördes från hade betydelse, sammanfattat i den gamla ramsan: "Östergök är tröstergök, västergök är bästergök, norrgök är sorggök, södergök är dödergök."

Göken häckar över hela landet, från södra Sverige till fjälltrakterna. Så nästa gång du hör det välbekanta ropet i en sommarskog – minns att rösten tillhör en bedragare som redan kanske är på väg mot Kongo, medan en intet ont anande ängspiplärka gör grovjobbet kvar i boet.