En val som dör faller. Kroppen sjunker genom vattenmassan och landar på en botten där solljuset aldrig når, och där maten normalt kommer i form av ett tunt regn av partiklar uppifrån. Plötsligt ligger där flera ton mat på en gång.

Vad forskarna hittade

I Diamantinazonen i sydöstra Indiska oceanen har ett internationellt forskarlag kartlagt en samling valrester som visar sig vara långt större än väntat, rapporterar Phys.org.

Undersökningen gjordes med det bemannade undervattensfarkosten Fendouzhe, som gjorde 32 dykningar längs en 1 200 kilometer lång sträcka på djup mellan 4 616 och 7 001 meter. Med strontiumisotopdatering kunde lämningarna föras tillbaka minst 5,3 miljoner år.

Tio miljoner valar

Tätheten på vissa platser uppgick till 759,5 individer per kvadratkilometer. Räknat över hela zonen pekar det mot att där kan finnas mer än tio miljoner valkroppar.

Bland fynden finns både aktiva valfall, med kotor från näbbvalar och en antarktisk vikval, och fossila arter. En av dem är helt ny för vetenskapen och har fått namnet Pterocetus diamantinae.

Livet kring en död val

Kring lämningarna dokumenterade forskarna bakteriemattor och de djursamhällen som lever av dem: ormstjärnor, de benborrande maskarna av släktet Osedax och musslor som lever i symbios med kemosyntetiska bakterier.

En art stack ut. Sjötusenskönan Xyloplax, som annars förknippas med sjunket trä, hittades här vid valfall.

Det som driver ekosystemet är kemi snarare än ljus. Bakterierna utvinner energi ur svavelföreningar när fettet i benen bryts ned, och den energin bär upp allt ovanför dem i näringskedjan. Ett enda skelett kan försörja ett sådant samhälle i årtionden.

Språngbrädor i djupet

Det mest tankeväckande fyndet är kanske inte arterna i sig, utan var de annars finns. Flera av dem delas med kallvattenkällor och hydrotermiska skorstenar, två andra miljöer där livet bygger på kemisk energi.

Det stöder hypotesen att valfall fungerar som språngbrädor: tillfälliga öar av näring som gör det möjligt för djuphavets kemosyntetiska samhällen att sprida sig och hålla kontakt över annars ogenomträngliga avstånd.

En val som dör blir därmed inte bara mat. Den blir en tillfällig station i ett nätverk som binder samman de mest isolerade livsmiljöerna på jorden.