Tänk dig att du står i en butik, skannar en QR-kod på en jacka och direkt får veta vilka material den innehåller, var den sytts, hur mycket koldioxid den orsakat och hur du lämnar den till återvinning. Det är idén bakom det digitala produktpasset, DPP – ett av EU:s mest ambitiösa försök att göra produkter genomskinliga. Och i kulisserna har Sverige tagit en oväntat stor plats.

Ett id-kort för saker

Ett digitalt produktpass är i grunden en strukturerad samling data som följer en vara genom hela dess livscykel. Tanken är att information som idag är utspridd – eller helt saknas – ska bli spårbar och tillförlitlig, från råvara till återvinning. För konsumenten blir det en QR-kod att skanna; för tillverkare, återvinnare och myndigheter blir det en gemensam källa till sanning.

Det rättsliga navet är Ecodesignförordningen för hållbara produkter (ESPR), som trädde i kraft 2024. ESPR sätter ramen, men detaljerna för varje produktgrupp beslutas i separata så kallade delegerade akter – vilket gör att passet rullas ut stegvis snarare än på en enda dag.

Batterier, textil och stål först ut

Först ut är batterier, som omfattas av en egen batteriförordning. Från den 18 februari 2027 ska bland annat elbilsbatterier och större industribatterier ha ett batteripass – den första juridiskt fastställda DPP-deadlinen.

Därefter väntas de första produktgrupperna under ESPR: enligt nuvarande tidsplan handlar det om textil och kläder samt järn- och stålprodukter, medan möbler, däck och elektronik bedöms följa senare. Exakta datum hänger på när varje delegerad akt antas, och för textil väntas reglerna börja gälla en bit in efter beslut – sannolikt först mot slutet av decenniet.

Parallellt byggs den tekniska ryggraden: ett EU-gemensamt DPP-register och europeiska standarder genom CEN/CENELEC, planerade att tas i drift under 2026.

Här kommer Sverige in

Det är i just standardiseringen som Sverige har gjort avtryck. Enligt Svenska institutet för standarder (SIS) deltog experter från ett trettiotal svenska företag och organisationer i arbetet med de gemensamma reglerna. Bland namnen finns tunga aktörer som H&M, IKEA, ICA, Volvo, SSAB och Assa Abloy, vid sidan av Svensk Handel, KTH, forskningsinstitutet RISE och GS1.

Av de totalt åtta europeiska standarder som tagits fram ledde SIS en av expertgrupperna med ansvar för två av dem – ett konkret bevis på att ett litet land kan väga tungt när spelreglerna skrivs. Att svenska företag både exporterar mycket och länge profilerat sig på hållbarhet gör frågan strategisk: den som varit med och format standarden slipper anpassa sig i efterhand.

Den svåra biten: data du inte äger

Men entusiasmen döljer en praktisk utmaning. Mycket av den information som ska in i passet ägs inte av varumärket självt, utan finns hos underleverantörer flera led bort i kedjan.

"Digitala produktpass fungerar bara om alla gör på samma sätt, därför har gemensamma standarder en nyckelroll", säger SIS projektledare Laura Linnala. Hon pekar också på att företagen behöver "processer på plats för samarbetet i hela värdekedjan" – med andra ord: utan samordning genom hela leverantörsledet blir passet bara ett tomt formulär.

Mer än byråkrati?

För kritiker riskerar DPP att bli ännu en administrativ börda, särskilt för mindre leverantörer som ska leverera data de aldrig tidigare mätt. För förespråkarna är det tvärtom en förutsättning för en cirkulär ekonomi: utan tillförlitlig information går produkter inte att reparera, återanvända eller återvinna på ett vettigt sätt.

Oavsett vilket är riktningen tydlig. Från 2027 och framåt kommer allt fler varor på den europeiska marknaden att bära ett digitalt liv vid sidan av sitt fysiska – och en del av den koden har skrivits i Sverige.