Det finns få tydligare bilder av hur kriget i Ukraina förändrats än den här: ett gammalt fiskenät, uttjänt i en svensk hamn, spänt över en ukrainsk väg för att stoppa en drönare.

Från slöseri till skydd

Uttjänta fiskenät är i normalfallet ett avfallsproblem. De är svåra att materialåtervinna, och gamla nät som hamnar i havet fortsätter fånga fisk i årtionden, så kallade spökgarn.

I stället samlas de nu in på flera håll i Sverige och skickas till Ukraina. Länsstyrelsen i Västernorrland organiserade en insamling i Härnösand där både nya och begagnade nät togs emot från privatpersoner, företag och organisationer. Näten därifrån gick till Zaporizjzja-regionen.

"De behöver inte fånga fisk, det räcker att de kan fånga en drönare", säger Tobias Lindenkäll, enhetschef för samhällsskydd och beredskap vid Länsstyrelsen Västernorrland, till SVT.

Liknande insamlingar har genomförts i Västerbotten, Värmland och på flera andra håll i landet, och även av länsstyrelser i andra län.

Så fungerar skyddet

Hotet som näten möter är den lilla FPV-drönaren, som styrs i realtid via kamera och bär en sprängladdning. Den är billig, snabb och svår att skjuta ner med konventionellt luftvärn, som är byggt för större och dyrare mål.

Ett nät spänt över en väg, en bro, en busshållplats eller en sjukhusinfart är ett fysiskt hinder som drönaren måste ta sig igenom. Fastnar den i maskorna detonerar laddningen på avstånd från målet, eller inte alls.

Metoden är billig i förhållande till hotet, vilket är själva poängen. Ett luftvärnsmissil kostar många gånger mer än den drönare den skjuter ner. Ett fiskenät kostar ingenting alls, och skyddar dessutom en fast punkt dygnet runt utan bemanning.

Civilt skydd, inte bara militärt

Näten används inte enbart vid fronten. I områden som beskjuts regelbundet spänns de över platser där civila rör sig, som hållplatser och infarter till vårdinrättningar. Zaporizjzja-regionen, dit näten från Västernorrland skickades, har haft omkring 900 civila dödsoffer det senaste året, varav 46 barn.

Att den svenska insatsen sker via länsstyrelser, fiskare, återvinningsbolag och frivilligorganisationer snarare än via försvarsmakten gör den till en av de mer ovanliga formerna av stöd. Den kräver ingen exportlicens och inga vapenbeslut, bara någon som kör näten till rätt plats.

Kvar står ett problem som blivit en tillgång: att svenska hamnar har mer gammalt nät än de vet vad de ska göra med.