Slavenka Drakulić avled lördagen den 20 juni 2026, 76 år gammal. Beskedet bekräftades av flera medier i hennes hemland Kroatien och i Sverige, där hon under många år hade en av sina fasta punkter i tillvaron. Med henne tystnar en författare som gjorde det till sitt livsverk att betrakta de stora historiska skeendena – kommunismens fall, nationalismens framväxt, krigen på Balkan – genom det lilla, kroppsliga och vardagliga.

Från Rijeka ut i världen

Drakulić föddes den 4 juli 1949 i Rijeka i dåvarande Jugoslavien. Hon studerade jämförande litteraturvetenskap och sociologi vid universitetet i Zagreb. Under 1980-talet arbetade hon som journalist i Zagreb, där hon tidigt skrev om feministiska frågor – ett ämne som då var långt ifrån självklart i det socialistiska Jugoslavien. SVT beskriver henne som en av de första som förde in feministiska frågor i den offentliga debatten i det forna kommunistiska Jugoslavien.

När krigen bröt ut på Balkan i början av 1990-talet lämnade Drakulić Kroatien av politiska skäl. Hennes kritiska röst gjorde henne illa sedd i en tid av tilltagande nationalism. Hon kom därefter att dela sin tid mellan Kroatien, Sverige och Österrike, och var gift med den svenske journalisten och författaren Richard Swartz.

Vardagen som vapen

Drakulić internationella genombrott kom med essäsamlingarna How We Survived Communism and Even Laughed och Café Europa. Här skrev hon inte om femårsplaner och politbyråer utan om tvättmedel, kaffe och kylskåp – om hur diktaturen satte sig i människors kroppar och kök. Det greppet gjorde henne läsbar långt utanför de akademiska kretsarna, och hon översattes till fler än tjugo språk.

Som romanförfattare återkom hon ofta till kvinnors utsatthet. Holograms of Fear (1992) byggde på hennes egen erfarenhet av en njurtransplantation, och böcker som Marble Skin (1993) och The Taste of a Man (1997) utforskade kropp, begär och våld. Mest omtalad blev romanen S. (1999), på engelska utgiven som As If I Am Not There, om systematiska våldtäkter i ett bosniskt krigsläger. Den filmatiserades senare av Juanita Wilson.

Vittnet i Haag

Drakulić nöjde sig inte med att skildra kriget på avstånd. I They Would Never Hurt a Fly (2004) följde hon rättegångarna vid krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag och försökte förstå hur helt vanliga människor kunde förvandlas till bödlar. Frågan om det ondas banalitet löper genom mycket av hennes författarskap, liksom en vägran att ge enkla svar.

Senare i livet vidgade hon perspektivet ytterligare. I A Guided Tour Through the Museum of Communism (2011) lät hon djur berätta historien om östblockets sammanbrott, och 2021 återvände hon till sitt gamla tema i Café Europa Revisited: How to Survive Post-Communism. Åldrande, sjukdom och dödsångest blev återkommande motiv. Hon överlevde en svår covid-19-infektion 2020 efter flera dygn i respirator, en erfarenhet hon därefter skrev om med samma osentimentala uppriktighet som präglat allt hon gjort.

Ett oavslutat kök

Drakulić var länge verksam som essäist i internationella tidskrifter som The New York Review of Books, The Guardian och The Nation. Hennes sista bok, Zašto nisam naučila kuhati ("Varför jag aldrig lärde mig laga mat"), utkom 2026, kort före hennes död.

Med Slavenka Drakulić förlorar Europa en författare som påminde om att historien aldrig är abstrakt. Den finns i händerna, i köket, i rädslan och i skratten. "Hur vi överlevde kommunismen och till och med skrattade" – titeln säger det mesta om en författare som aldrig slutade leta efter det mänskliga mitt i det omänskliga.