De återkommande avslöjandena om extrema uppfattningar bland Vänsterpartiets företrädare undergräver Nooshi Dadgostars upprepade krav på ministerposter i en rödgrön regering. Det menar SVT:s inrikespolitiske kommentator Mats Knutson, i en analys för SVT.

Knutson konstaterar att engagemanget för palestinska frågor är starkare i Vänsterpartiet än i något annat riksdagsparti, men att det engagemanget gång på gång tycks spåra ur.

Han pekar ut tre konsekvenser: att avslöjandena skadar bilden av partiets regeringsduglighet, att de tyder på svag kontroll över de egna företrädarna, och att de försvårar för Magdalena Andersson. Enligt Knutson ger de henne sakliga skäl att hålla Vänsterpartiet utanför en regering även om det rödgröna blocket vinner valet.

Argumentets kärna är kontrollen, inte åsikten

Det avgörande i analysen är inte vad enskilda företrädare tycker, utan att partiledningen inte tycks veta om det i förväg.

Ett regeringsparti måste kunna svara för sina företrädares uttalanden inför både samarbetspartner och omvärld. Ett parti där avslöjanden kommer utifrån, från en tidning, och där ledningen får kommentera i efterhand, har svårt att göra troligt att det klarar den uppgiften.

Vi skrev i går om brevkampanjen till palestinska fångar, som är det senaste exemplet. Det som gör Knutsons argument skarpt är ordet återkommande.

Symmetrin i valrörelsen

Det är värt att notera att Knutson gjorde en snarlik analys om Sverigedemokraterna tidigare i veckan, som vi också rapporterade om. Där gällde det Richard Jomshofs quisling-uttalande och skadan på Jimmie Åkessons ambition att framstå som regeringsduglig.

Argumentet är detsamma i båda fallen: ett parti som vill in i en regering bedöms inte främst på sakpolitik utan på förutsägbarhet. Att samma resonemang tillämpas på båda blockens ytterpartier gör det mer trovärdigt, inte mindre.

Vad som skiljer Dadgostars läge

En skillnad finns ändå, och den gör Vänsterpartiets position svårare.

Sverigedemokraterna har redan ett etablerat samarbete med regeringen och behöver inte bevisa att de kan bäras. Vänsterpartiet har inte suttit i regering, och Socialdemokraterna har historiskt föredragit att styra i minoritet med stöd i riksdagen framför att ge V ministerposter.

Kravet på ministerposter är alltså ett krav på något som inte hänt tidigare, framfört av ett parti vars kontroll över de egna leden nu ifrågasätts. Det är den kombinationen Knutson beskriver som avlägsen.

Analysen innehåller inga opinionssiffror, och Vänsterpartiets svar på kritiken redovisas inte.