Ett valresultat brukar ge ett svar. Det här ger en fråga.

Med 93 procent av valdistrikten räknade har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet 176 mandat, mot 173 för Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. 175 mandat krävs för majoritet. Marginalen är en handfull mandat i en riktning som ännu kan ändras när onsdagens sena röster räknas.

Det innebär att den som till slut bildar regering gör det med minsta möjliga underlag, och att vägen dit sannolikt blir lång.

Kristersson ger inte upp

Sittande statsministern Ulf Kristersson (M) har enligt rapporteringen under valnatten inte gett upp hoppet om regeringsmakten även om de rödgröna skulle vinna knappt. Han har sagt sig vilja undersöka möjligheterna till nya samarbeten, bland annat med Centerpartiet.

Det är i sig en anmärkningsvärd öppning. Under den gångna mandatperioden har Moderaternas regeringsunderlag byggt på Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet, och Centerpartiet har stått utanför. Att undersöka en annan konstellation är att öppna för att det underlaget kan se annorlunda ut.

Men en öppning är inte en uppgörelse. Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist har under mandatperioden markerat avstånd till Kristersson som statsministerkandidat, med hänvisning till just bindningen till Sverigedemokraterna. Om den hållningen står kvar efter valresultatet återstår att se, och partiet har inte lämnat något besked under natten.

De små partierna har det stora inflytandet

Liberalerna under Simona Mohamsson tog sig klart över fyraprocentsspärren med 5,4 procent, efter en valrörelse där partiet i flera mätningar låg under den. Det gör Liberalerna till en aktör med ett verkligt mandat att förhandla med, inte en grupp som kämpar för sin överlevnad.

Samma sak gäller Kristdemokraterna, som landar på 6,2 procent, och Miljöpartiet på 6,1. I en riksdag där tre mandat skiljer blocken åt väger varje sådant parti långt tyngre än sin storlek.

Det är den centrala politiska poängen med det här valet: makten ligger inte hos de största partierna, utan hos de partier som kan tänka sig att byta sällskap.

Så fungerar processen

Efter ett val avgår regeringen, och riksdagens talman får ansvaret för att hitta en ny statsminister. Talmannen genomför sonderingar med partiledarna och lägger sedan fram ett förslag som riksdagen röstar om.

Det svenska systemet bygger på negativ parlamentarism. En föreslagen statsminister tillträder om inte fler än hälften av ledamöterna, alltså minst 175, röstar emot. Det betyder att en regering inte behöver ha en majoritet bakom sig. Den behöver bara sakna en majoritet emot sig.

I ett läge som det här kan alltså nedlagda röster bli lika avgörande som ja-rösterna, och en minoritetsregering är ett fullt realistiskt utfall oavsett vilket block som till slut hamnar överst.

Tidplanen

Den nya riksdagen samlas den 28 september för upprop och val av talman. Först därefter, tidigast den 29 september, kan ett förslag på statsminister läggas fram.

Innan dess ska rösterna vara färdigräknade. Onsdagens uppsamlingsräkning och länsstyrelsernas slutliga räkning avgör den exakta mandatfördelningen, med slutresultat väntat helgen den 19–20 september.

Fram till dess förhandlar partierna i praktiken om ett resultat som ingen ännu vet säkert hur det ser ut.