Vatten ur luften
Luft innehåller alltid en viss mängd vattenånga, osynlig för oss. Hur mycket ånga luften kan bära beror på temperaturen – varm luft rymmer mer, kall luft mindre. När luften kyls ner tillräckligt når den sin daggpunkt, den temperatur då den är mättad och inte kan hålla mer vattenånga. Kyls den ytterligare måste överskottet fällas ut som flytande vatten. Det är då daggen bildas.
Därför just på gräset
På natten, särskilt när himlen är klar och vinden svag, strålar marken och växterna ut värme mot rymden och blir snabbt kallare än luften runt omkring. Grässtrån, spindelväv och bilrutor kan bli så pass kalla att luften närmast deras yta kyls under daggpunkten – och då kondenserar vattenånga direkt på dem. Daggen kommer alltså inte fallande som regn, utan bildas på själva ytan.
Klar natt ger mest dagg
Det är därför det ofta är som blötast efter en klar, stilla och sval natt. Är himlen mulen fungerar molnen som ett täcke som hindrar värmen från att stråla bort, marken håller sig varmare, och då bildas mindre dagg. Blåser det mycket blandas luften om så att ytorna inte hinner kylas lika mycket.
Frost är dagg som fryser
När daggpunkten ligger under noll grader bildas i stället frost – samma fenomen, men vattnet fryser direkt till iskristaller på ytan. Det är därför man en kall höstmorgon kan vakna till vitt, frostigt gräs i stället för blött.
Försvinner med solen
Så fort solen kommer upp och värmer marken stiger temperaturen över daggpunkten igen, och dropparna avdunstar. Daggen är därför ett kort morgonfenomen – ett glittrande kvitto på att natten varit klar och sval, innan dagen tar vid.
