Sverige har kallat upp Rysslands ambassadör, rapporterar Borås Tidning. Skälet är enligt statsminister Ulf Kristersson (M) att framföra Sveriges skarpa protest mot Rysslands agerande.

Uppkallelsen kommer samma dag som Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt pekat ut Ryssland som ansvarigt för en sprängmedelsbestyckad drönare vid flygplatsen Leipzig/Halle den 4 augusti, riktad mot ukrainska fraktflygplan.

Vad en uppkallelse är

Att kalla upp en ambassadör är den mildaste av de formella diplomatiska markeringarna, och samtidigt den vanligaste.

Ambassadören ombeds infinna sig på Utrikesdepartementet, får ta emot ett budskap, och lämnar. Ingen utvisas, ingen beskickning stängs. Skillnaden mot ett pressuttalande är att protesten framförs i en form som mottagarlandet är skyldigt att ta emot, och att den blir en del av den diplomatiska akten.

Trappan uppåt är känd: uppkallelse, utvisning av namngiven personal, nedgradering av representationen, och i sista hand stängning av beskickningen. Tyskland stängde i dag sitt ryska konsulat i Bonn. Sverige har alltså tagit ett betydligt mindre steg.

Det som inte framgår

Ambassadörens namn anges inte i vår källa. Det framgår inte heller vem vid Utrikesdepartementet som tog emot honom, vilket exakt ärende som lades fram, eller om protesten uttryckligen gäller Leipzig.

Vi noterar sambandet i tid, men Kristerssons formulering är allmän: den talar om Rysslands agerande, inte om en enskild händelse. Vi drar därför ingen slutsats om att uppkallelsen enbart avser drönaren.

Ett mönster i Östersjöregionen

Sverige har under de senaste åren kallat upp Rysslands ambassadör vid ett flertal tillfällen, i frågor som rört luftrumskränkningar, undervattensinfrastruktur och påverkansoperationer.

Att flera Natoländer agerar samordnat samma dygn är i sig ett budskap. Poängen med parallella markeringar är att svaret ska framstå som alliansens och inte som ett enskilt lands, även när åtgärderna skiljer sig i styrka.

Valrörelsen som bakgrund

Beskedet kommer tolv dagar före riksdagsvalet. Säkerhetspolitiken har hittills inte varit valrörelsens huvudfråga, och partierna har i huvudsak stått nära varandra i den.

Vi återkommer när Utrikesdepartementet redovisar mer om ärendet, och om ett ryskt svar kommer.