Den som målar lämnar mer än färg efter sig. Svenska forskare har utvecklat en teknik för att få fram en konstnärs dna ur färglagren i en målning, rapporterar SVT.
Hur det går till
Metoden utvecklas av Marie Allen, professor i rättsgenetik vid Uppsala universitet. Med ett specialutvecklat verktyg, en sorts skalpell, tas prover även ur djupare lager i verket.
Hon förklarar grundprincipen: "Under tiden som en konstnär målar kommer han eller hon att tappa en hel mängd celler."
Fallet med Lagerlöfs tavla
En målning ur författaren Selma Lagerlöfs kvarlåtenskap i Falun misstänktes vara ett verk av Carl Larsson. Genom att jämföra dna från tavlan med referensmaterial från Larssons hemmiljö i Sundborn kunde äktheten bekräftas. En del av referensmaterialet kom från ludd ur fickorna på konstnärens målarrock.
Konstexperten Claes Moser sammanfattar varför metoden är intressant: "Dna går inte att förfalska."
Vad ett dna-bevis faktiskt visar
Den formuleringen är värd att nagelfara, för den är sann och samtidigt inte hela sanningen.
Dna går inte att förfalska i meningen att man inte kan tillverka en annan människas arvsmassa. Men ett fynd i ett färglager svarar på frågan om vem som varit i kontakt med målningen, inte automatiskt på frågan om vem som målat den. En ateljéassistent, en senare konservator eller den som hanterat duken kan också ha lämnat celler.
Styrkan ligger därför i kombinationen: dna i djupare lager, alltså i färg som lagts på under själva målandet, jämfört med ett referensmaterial som säkert kommer från konstnären. Det är den kedjan som gör att ett resultat blir ett argument om äkthet, och den är svår att fabricera i efterhand.
Metoden ersätter inte konsthistorisk bedömning eller pigmentanalys. Den lägger till en sorts bevisning som förfalskaren, till skillnad från penseldrag och signaturer, inte kan efterlikna.
Vi anger inte hur många verk som undersökts, vad metoden kostar eller när den kan bli allmänt tillgänglig, eftersom det inte framgår av den källa vi läst.
