Ett arbetssätt som varit tillåtet i Sverige sedan 2022 används fortfarande i liten skala. Om varje sjukhus identifierade en enda möjlig donator som i dag inte fångas upp skulle det ge omkring 80 nya donatorer om året, en ökning med 20 till 30 procent, rapporterar TT.
Vad ICOD innebär
Metoden heter ICOD, Intensive Care to Facilitate Organ Donation. Den innebär att organbevarande behandling kan inledas utanför intensivvården, till exempel på en strokeavdelning eller en akutmottagning, när patientens liv inte längre går att rädda. Patienten flyttas därefter till intensivvården för att man ska kunna undersöka om donation är möjlig.
Skillnaden mot tidigare är alltså var i sjukhuset en möjlig donator upptäcks. En patient som avlider på en vanlig avdelning har historiskt inte prövats för donation alls, eftersom förutsättningarna kräver intensivvårdens utrustning.
I Spanien, som är världsledande på metoden, hittas drygt 40 procent av alla donatorer utanför intensivvården.
Vad som hindrar
Pia Löwhagen Hendén, donationsansvarig läkare vid Regionalt Donationscentrum Väst, beskriver tröskeln med en vardaglig bild: "Det är ungefär som att man inte kommer i väg för att träna."
Det är en träffande formulering för det som är den egentliga frågan här. Möjligheten finns, lagstiftningen finns, kunskapen finns, men rutinen sätter sig inte av sig själv i en verksamhet där varje sådant beslut ska fattas mitt i ett akut skede.
Anna Forsberg, sjuksköterska och professor i vårdvetenskap, pekar på det bredare motståndet: "Det handlar mycket om psykologi och vårt samhälle. Vi vill inte prata om döden."
Storleken på siffran
80 donatorer låter litet. En avliden donator kan dock ge organ till flera mottagare, vilket gör att en ökning på 20 till 30 procent i donatorledet slår igenom bredare i transplantationsledet.
Vi anger inte hur många donatorer eller transplantationer Sverige har i dag, inga uppgifter om väntelistor, och inga siffror för hur många sjukhus som infört arbetssättet, eftersom det inte framgår av den källa vi läst.
