Få länder har gått så snabbt och så långt mot ett kontantlöst samhälle som Sverige. Där sedlar och mynt för en generation sedan var självklara i plånboken, är de i dag närmast en kuriositet i butikskassan. Förändringen har gjort betalandet bekvämt – men den har också skapat sprickor som först nu syns tydligt.

Kortens och Swishs segertåg

Utvecklingen syns svart på vitt i Riksbankens betalningsstatistik. I de senaste undersökningarna av svenskarnas betalningsvanor uppger bara omkring 10 procent att de betalade kontant vid sitt senaste köp i en fysisk butik, medan kort i olika former står för den stora merparten av betalningarna. Andelen som handlar med kontanter rasade framför allt mellan 2010 och 2020, och mängden sedlar i omlopp har krympt år efter år, enligt Riksbanken.

Motorn bakom skiftet stavas till stor del Swish. Tjänsten lanserades 2012 som ett gemensamt projekt mellan sex stora svenska banker – Danske Bank, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, SEB och Swedbank – i samarbete med Bankgirot och Riksbanken. Det som började som ett sätt att enkelt dela på notan eller skicka pengar mellan privatpersoner växte snabbt till en allmän betalinfrastruktur som i dag används av flera miljoner svenskar; bedömningar pekar mot i storleksordningen åtta miljoner privatanvändare.

Smidigt – men inte för alla

Fördelarna är uppenbara. Betalningar går på sekunder, loppisar och kollekt fungerar utan kontanthantering, och företag slipper dyra kontantflöden. Men samma utveckling som gjort livet lättare för de flesta har gjort det svårare för andra.

För att betala digitalt krävs i praktiken en smartphone, ett bankkonto och oftast BankID. Äldre, personer med vissa funktionsnedsättningar och andra som står utanför det digitala systemet riskerar att bli utestängda när butiker, vårdmottagningar och myndigheter slutar ta emot kontanter. Frågan har blivit politiskt het: regeringen har lagt fram ett förslag om att stärka kontanternas ställning, bland annat genom en form av kontantplikt för livsmedelsbutiker och apotek samt skärpta krav på bankernas kontanttjänster.

Även Riksbanken har drivit linjen att kontanter måste kunna användas i hela landet. Myndigheten har efterlyst kontantplikt och ett tydligare ansvar för bankerna att upprätthålla hela kontantkedjan – från uttagsautomater till möjligheten för handlare att sätta in dagskassan.

När strömmen går

Det kanske tyngsta argumentet handlar inte om vardagen utan om krisen. Ett digitalt betalsystem är beroende av el, mobilnät och fungerande servrar. Vid ett längre strömavbrott, en allvarlig cyberattack eller i ett skarpt säkerhetsläge kan kortterminaler och Swish slockna samtidigt – och då återstår kontanter.

Därför rekommenderar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att hushållen har en mindre summa kontanter hemma, gärna i små valörer, så att man kan handla det mest nödvändiga om betalsystemen ligger nere. Rådet ingår i den bredare hemberedskapen om att klara sig en tid utan samhällets stöd, som beskrivs i broschyren Om krisen eller kriget kommer.

Ett vägval framåt

Sverige står inför en balansgång. Effektiviteten i ett nästan helt digitalt betalsystem är reell, men sårbarheten och risken för utanförskap är det också. Slutsatsen från både Riksbanken och regeringen är att kontanterna inte får tillåtas försvinna helt – inte av nostalgi, utan som en motståndskraftig reserv för dem som behöver dem och för de dagar då allt annat slutar fungera.