Tre veckor före valdagen har en av valrörelsens mer tekniska frågor blivit politisk: kostar löftena mer än ekonomin tål? Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tonar ned varningarna om att dyra vallöften ska elda på inflationen, rapporterar TT.

Varningarna kom tidigare i veckan från ekonomer på SBAB och SEB, som pekat på att inflationen kan öka igen och att Riksbanken i så fall kan tvingas höja räntan.

Varför frågan dyker upp just nu

Utgångsläget är ovanligt gynnsamt för den som vill lova saker. Vi rapporterade den 13 augusti att KPIF-inflationen föll till 0,7 procent i juli, främst på grund av lägre elpriser, och SEB:s chefsekonom Jens Magnusson konstaterade då att en räntehöjning inte var aktuell i närtid.

Det är den siffran regeringen kan luta sig mot: med inflationen långt under Riksbankens mål på två procent finns det på pappret utrymme för nya utgifter utan att priserna omedelbart rör sig.

Invändningen från bankekonomerna handlar om vad som händer sedan. En låg julisiffra som drivs av elpriser säger lite om trycket i ekonomin nästa år, och det är då en valbudget faktiskt får genomslag.

Två saker som blandas ihop

I debatten glider två frågor ofta in i varandra. Den ena är om utgifterna är finansierade, alltså om de betalas med skatter eller med lån. Den andra är om de tillförs ekonomin vid rätt tidpunkt.

En satsning kan vara fullt finansierad och ändå vara inflationsdrivande om den lägger köpkraft i hushållens fickor samtidigt som utbudet inte hinner med. Omvänt kan en ofinansierad satsning i en svag ekonomi vara oproblematisk för priserna, men i stället kosta i form av högre statsskuld.

Det är i den skillnaden mycket av oenigheten mellan finansdepartement och bankekonomer brukar sitta.

Räntan är den kanal som märks hemma

För hushållen är det inte inflationssiffran i sig som gör ont, utan Riksbankens svar på den. Vi har tidigare skrivit att SBAB:s chefsekonom Robert Boije räknar med två räntehöjningar redan i år, med hänvisning till inflationsrisken från det stängda Hormuzsundet.

I den prognosen fanns ett räkneexempel som är värt att bära med sig genom valrörelsen: stiger boräntan med 0,75 procentenheter blir ett bolån på tre miljoner kronor 22 500 kronor dyrare per år.

Det är den summan som avgör om ett vallöfte är värt något för ett hushåll med rörligt lån. Ett bidrag som äts upp av räntan är inget bidrag.

Vad man kan begära av båda sidor

Bankekonomernas varningar är prognoser, inte besked, och de kommer från aktörer med egna intressen i bolånemarknaden. Finansministerns lugnande besked är samtidigt ett politiskt uttalande i en valrörelse, inte en oberoende bedömning.

Det som går att pröva är räknandet. En valbudget som redovisar när pengarna kommer, hur de finansieras och vad de antas göra med efterfrågan går att granska. Ett påstående om att det "ryms" gör det inte.

Facit kommer i Riksbankens kommande räntebesked, inte i utspelen den här veckan.