Det skulle bli ett tydligt skifte. När riksdagen den 1 juli 2021 lät ett stärkt barnrättsperspektiv träda in i föräldrabalken var budskapet att barn skulle bli mer delaktiga i de processer som avgör var de ska bo, vem de ska träffa och hur de ska skyddas. Fem år senare pekar flera oberoende källor på att förändringen i praktiken gått trögt: utsatta barn hörs fortfarande sällan av domstolarna själva.

Vad den nya lagen faktiskt säger

De ändringar som genomfördes byggde på propositionen Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister (prop. 2020/21:150). Lagstiftaren ville lyfta fram barnets rätt till information och att komma till tals, och formuleringen i föräldrabalken ändrades så att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad. Att begreppet "åsikter" infördes markerar att det inte krävs att barnet uttrycker en konkret vilja – tanken var att även yngre barn lättare ska få göra sin röst hörd.

Det är viktigt att vara precis med vad lagen reglerar. Den gör det inte obligatoriskt för en domstol att höra barnet personligen. Huvudregeln i vårdnads-, boende- och umgängesmål är fortsatt att barnets inställning förmedlas indirekt – genom de samtal som familjerätten inom socialtjänsten har med barnet och redovisar i sin utredning. Domstolen kan höra ett barn inför rätten, men bara om det finns särskilda skäl och det är uppenbart att barnet inte tar skada. Den möjligheten används mycket sällan.

Barnen som inte syns i domarna

Genomslaget brister redan på utredningsstadiet. En förklaring är att underlaget ibland enbart utgörs av begränsade handlingar från socialtjänsten. En annan har varit att vårdnadshavare kunnat neka familjerättssekreteraren att tala med barnet.

Bilden bekräftas av dem som möter barnen. Barnombudsmannen har i samtal med placerade barn fått höra att de inte känner sig lyssnade på, att de blir missförstådda och att de saknar information om varför besluten blev som de blev. Barn beskriver ilska och sorg över beslut de inte fått någon förklaring till – särskilt när de berättat om våld.

LVU och frågan om ett eget ombud

Parallellt med vårdnadsmålen rör frågan tvångsvården. I mål enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) finns sedan tidigare en ordning där det offentliga biträdet för barn under 15 år också är barnets särskilda ställföreträdare. Barnombudsmannen har välkomnat förslag om att ett barn under 15 år ska höras i domstol om barnet vill det och det kan antas att barnet inte tar skada.

Kärnan i kritiken handlar om barnets självständiga ställning. FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att överväga att ge barn rätt till ett eget ombud, skilt från föräldrarna – något som vilar på artikel 12 i barnkonventionen om rätten att uttrycka sina åsikter och bli hörd.

Ny utredning ska täppa till luckorna

Att problemen kvarstår erkänns nu också av regeringen. I kommittédirektivet 2025:72 tillsattes en särskild utredare med uppdrag att analysera hur barnets ställning kan stärkas i mål om vårdnad, boende och umgänge. I direktivet konstateras att barn alltför ofta inte känner sig lyssnade på, att de inte får den information och det stöd de behöver, och att domstolarnas befogenhet att höra barn används sällan. Utredaren ska bedöma om barnets rätt kan stärkas genom juridiskt biträde, talerätt eller andra åtgärder, med barnets bästa som utgångspunkt.

Slutsatsen som tonar fram ur källorna är att lagtexten har skärpts snabbare än praktiken. Rätten att komma till tals finns på pappret – men för många utsatta barn når orden ännu inte fram till den domare som avgör deras framtid.