Det börjar med en regndroppe

När regn faller är det inte helt rent. Koldioxid från luften löser sig i dropparna och bildar svag kolsyra – tillräckligt för att långsamt vittra berggrunden när vattnet rinner längs sluttningar och söker sig ned mot bäckar och floder. Under resan river strömmen med sig lösta mineraler: natrium, kalcium, magnesium, kalium och klorid.

Ämnena är så utspädda att flodvatten smakar färskt. Men varje sekund rinner enorma vattenmängder ut i havet, och enligt NOAA transporterar floderna tillsammans miljardtals ton lösta salter till världshaven varje år.

Havet behåller saltet

Här sker det avgörande. Havsytan avdunstar ständigt i solvärmen, men salterna kan inte följa med upp i atmosfären – de stannar kvar. Färskt vatten återvänder som regn och flödar in igen med nya mineraler. Salt ackumuleras, år efter år, i ett förlopp som pågått i miljarder år.

Resultatet är att världshavens salthalt ligger förvånansvärt stabilt kring 35 gram per liter, eller 35 promille. Av de lösta ämnena utgörs omkring 85 procent av natrium- och kloridjoner – kort sagt vanligt koksalt.

Vulkaner på havsbotten

Floderna är inte ensamma. Längs de undersjöiska bergskedjorna sprutar heta källor upp mineralrikt vatten: havsvatten sipprar ned i sprickor i jordskorpan, hettas upp av magma och pumpas tillbaka ut lastat med järn, zink, koppar och svavel. Dessa källor är, enligt NOAA, en viktig men ofta bortglömd del av havets kemi. En finurlig detalj: järn, zink och koppar tas upp av havets organismer och försvinner ur vattnet, medan natrium och klorid inte gärna binds biologiskt – och därför är det just de som dominerar.

Varför är sjöar inte salta?

Svaret är avrinning. En sjö har vanligen ett utlopp – en älv eller å – som för bort vattnet och eventuella mineraler innan de hinner samlas. Havet har inget utlopp; det enda sättet vatten lämnar är via avdunstning, som lämnar saltet kvar.

De sjöar som saknar utlopp beter sig som ett hav i miniatyr och saltar in. Det förklarar Döda havet – en sluten bassäng i ett ökenlandskap med extrem avdunstning, där salthalten når omkring 340 promille, ungefär tio gånger saltare än världshaven. Inget med gälar överlever där – därav namnet.

Östersjön: det bräckta innanhavet

Är Döda havet den ena ytterligheten är Östersjön den andra. Enligt SMHI är salthalten i egentliga Östersjön bara 6–9 promille, och längst norrut i Bottenviken sjunker den till 3–4 promille – nästan sötvatten.

Orsaken är dubbel. Dels är Östersjön ett nästan slutet innanhav med begränsat utbyte med Atlanten via de grunda, smala sunden vid Danmark. Dels rinner enorma mängder färskvatten in från hundratals älvar runt om i Östersjöländerna. Det sötare, lättare ytvattnet flyter ovanpå tyngre saltvatten i ett bestående skikt – en stratifiering som präglar hela Östersjöns ekologi och ställer särskilda krav på de arter som lever där.

Havet som kemiskt arkiv

Salthalten i världshaven har legat relativt stabil under mycket lång tid. Mineraler tillförs via floder och havsbottenkällor, men tas också upp av organismer och byggs in i bottensediment – en sorts kemisk balans. Så nästa gång du tar ett dopp och smakar det salta på läpparna smakar du egentligen miljarder år av geologisk historia: en planet som långsamt tvättat sina berg och sparat resultatet åt dig.