Ett arkiv som låg och väntade

När den svenske regissören Göran Hugo Olsson grävde i svenska tv-arkiv hittade han timmar av filmmaterial från den amerikanska Black Power-rörelsens mest intensiva år. Svenska tv-team hade under åren 1967–1975 dokumenterat rörelsen med en öppenhet och nyfikenhet som den samtida amerikanska rapporteringen ofta saknade. Ur det materialet byggde han dokumentären "The Black Power Mixtape 1967–1975", som hade premiär 2011.

Nu har filmen förvärvats av Museum of Modern Art (MoMA) i New York och bevaras i museets Celeste Bartos Film Preservation Center i Pennsylvania – ett av världens mest ansedda center för filmbevarande.

"En kvalitetsstämpel som funkar"

För Olsson handlar förvärvet om mer än prestige. Att hamna i MoMA:s samling innebär att filmen bevaras professionellt och hålls tillgänglig för kommande generationer.

– Det är en kvalitetsstämpel som funkar, säger Göran Hugo Olsson till SVT Kultur.

Han har också varit noga med att beskriva sin egen roll i förhållande till det laddade ämnet. Som han uttrycker det har han inte rätt att berätta Black Power-rörelsens historia – men han har rätt att använda det svenska tv-materialet, och låta rörelsens egna röster komma till tals genom det.

Svenska kameror, amerikansk historia

Dokumentären varvar arkivmaterialet med senare reflektioner från kulturpersonligheter som Erykah Badu och Harry Belafonte. I de gamla inspelningarna möter publiken centrala gestalter ur rörelsen i deras egna ord – inte filtrerade genom en samtida amerikansk nyhetsrapportering som ofta ramade in Black Power som ett ordningsproblem.

Just det perspektivet är vad som gör materialet så värdefullt i dag. Medan stora delar av den amerikanska bevakningen åldrats illa, framstår de svenska journalisternas nyfikna blick mer än ett halvsekel senare som ett ovanligt rakt tidsdokument.

Från Stockholm till konsthistorien

Att ett litet land i norra Europa kom att dokumentera en av 1900-talets viktigaste politiska rörelser i USA – och att materialet nu tas in i ett av världens främsta konstmuseer – säger något om dokumentärfilmens dubbla natur. När den är som bäst är den både journalistik, arkiv och konst på samma gång.

För svensk dokumentärfilm är MoMA:s förvärv ett kvitto på att arbete ur de egna arkiven kan få ett andra liv på en internationell scen.