Det svenska längdlandslaget på herrsidan tog inga medaljer i OS i Italien. Sedan dess har herrtränaren Anders Högberg slutat, och landslagschefen Anders Byström lämnat sin post efter kritik från åkarna, rapporterar Barometern.
Åkarnas eget svar handlar om träningsmängd.
"Alla tränar mer än vi någonsin gjort. Jag tror ingen hamnar under 900 träningstimmar i år", säger Edvin Anger.
Vad 900 timmar innebär
Nio hundra timmar på ett år är i genomsnitt drygt sjutton timmar i veckan, varje vecka, året runt.
Det är i den övre delen av vad uthållighetsidrottare på elitnivå brukar ligga på, men det är inte extremt i sammanhanget. Den intressanta delen av citatet är inte talet utan ordet ingen: att golvet höjs för hela gruppen, inte att någon enskild åkare tränar mest.
Volym är det enklaste svaret
Att svara på ett misslyckat mästerskap med mer träning är den mest naturliga reaktionen, och samtidigt den som kräver mest eftertanke.
Skälet är att volym sällan är den enda variabeln. Ett längdlandslag som inte når medalj kan ha problem med formtoppning, med vallning och materialutveckling, med uttagningar, eller med hur åkarna mår i en organisation de själva riktat kritik mot. Ingen av de sakerna löses av fler timmar.
Att både tränaren och landslagschefen är utbytta tyder också på att ledningen dragit slutsatsen att problemet fanns någon annanstans än i åkarnas arbetsinsats.
Kritiken kom från åkarna
Att landslagschefen lämnat efter kritik från åkarna är den uppgift som säger mest om läget internt.
I ett landslag är den ordningen ovanlig. Den brukar gå åt andra hållet, och när den inte gör det handlar det sällan om en enskild konflikt utan om en förtroendefråga som byggts upp över tid.
Nästa vinter
Det som ska visa om beslutet var rätt kommer inte att synas på ett år.
En höjd träningsvolym ger sällan effekt samma säsong den genomförs. Den kostar först, i form av trötthet och sämre resultat under uppbyggnaden, och betalar sig eventuellt säsongen därpå.
Herrlandslaget har alltså valt en väg där facit dröjer.
