Långt innan Sverige fanns som stat fanns samerna. De är Nordens urfolk, och 1977 slog Sveriges riksdag fast att samerna är ett urfolk med en historia i landet lika gammal som majoritetsbefolkningens. Sedan en grundlagsändring 2011 nämns det samiska folket uttryckligen i regeringsformen, och samerna är också en av Sveriges fem nationella minoriteter. Hur många de är vet ingen exakt – etniska folkräkningar görs inte – men en vanlig uppskattning är att det finns omkring 80 000–100 000 samer i hela Sápmi, varav grovt räknat 20 000–40 000 i Sverige.

Ett land över fyra gränser

Sápmi är namnet på det traditionella samiska området. Det följer inga statsgränser utan breder ut sig över norra och mellersta Norge, norra Sverige, nordligaste Finland och Kolahalvön i Ryssland, beskriver Samiskt informationscentrum. Att ett folk lever delat av fyra länders lagar och myndigheter präglar mycket av den samiska vardagen – från renens fria vandringar till frågan om vem som egentligen har rätt att besluta över marken.

Renen som kulturbärare

Renskötseln är kanske den mest synliga delen av samisk kultur, men den är långt mer än en näring. Rätten att bedriva renskötsel regleras i rennäringslagen och är knuten till samebyarna – det finns ett femtiotal sådana i Sverige. Renskötselområdet omfattar en stor del av landets yta. Samtidigt lever bara en mindre del av samerna direkt på renen; för många är den ändå en bärare av språk, kunskap och identitet som binder samman generationer.

Språken och jojken

Det finns inte ett samiskt språk utan flera – nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska är de som talas i Sverige, och nordsamiskan är vanligast. Språken hör till den finsk-ugriska språkfamiljen. Flera av dem är i dag starkt hotade; de minsta varieteterna har bara några hundra talare kvar. Levande är däremot jojken, den traditionella sångformen, som gestaltar en plats, ett djur eller en människa snarare än att handla om den. Jojken räknas till Europas äldsta sångtraditioner och har på senare år fått nytt liv genom artister som når en bred publik.

Sametinget

Sedan 1993 har samerna i Sverige ett eget Sameting. Det är en ovanlig konstruktion: samtidigt en folkvald församling, vald av dem som är upptagna i den samiska röstlängden, och en statlig myndighet. Sametinget ska främja ett levande samiskt kulturliv och företräda samiska intressen – men dess faktiska makt över exempelvis mark är begränsad, något som ofta lyfts i debatten.

Sår som inte läkt

Samernas historia rymmer mörka kapitel. På 1920-talet inrättades Statens institut för rasbiologi, och samer utsattes för förnedrande undersökningar i rashygienens namn. Barn till renskötande familjer placerades i särskilda nomadskolor där undervisningen skedde på svenska och där det samiska språket ibland var förbjudet, beskriver Forum för levande historia. Hit hör också tvångsförflyttningar, som när samer på 1900-talet tvingades flytta söderut sedan gränsen mot Norge stängts. En sanningskommission har de senaste åren arbetat med att kartlägga övergreppen.

Markens framtid

Frågorna är långtifrån bara historiska. Striderna mellan stat och samer har nästan alltid handlat om mark, och så är det än i dag. Planer på gruvbrytning – som den omdiskuterade järnmalmsfyndigheten i Gállok utanför Jokkmokk – och storskalig vindkraft i renbetesland har ställt klimatomställning och näringspolitik mot urfolksrätt och renskötselns överlevnad. I en uppmärksammad dom slog Högsta domstolen 2020 i det så kallade Girjasmålet fast att en sameby kan ha ensamrätt att förvalta jakt och fiske på sina marker. Var gränsen går mellan samhällets behov och ett urfolks rättigheter förblir en av Norrlands mest laddade frågor.