Född på en bakgård i Acapulco

Padelns historia börjar 1969 vid en villa i Acapulco i Mexiko. Affärsmannen Enrique Corcuera hade inte plats för en fullstor bana, så han improviserade: byggde väggar runt en mindre yta, satte upp ett nät och lät spelarna använda väggarna som en del av spelet. Idén följde med den spanske vännen Alfonso av Hohenlohe till Marbella, och därifrån spreds padel som en löpeld genom Spanien och Latinamerika innan den nådde norra Europa.

Så funkar det

För den oinvigde liknar padel en blandning av tennis och squash. Banan är inramad av glas och galler, och bollen får studsa mot väggarna precis som i squash. Man spelar alltid dubbel – fyra personer på en relativt liten yta – och serven slås underhand. Just den låga tröskeln är poängen: man behöver ingen stenhård serve eller åratal av träning för att få igång ett roligt spel. De flesta har utbyte redan första gången, och det sociala mixed-spelet, där kvinnor och män gärna spelar tillsammans, har lyfts fram som en viktig del av lockelsen.

Pandemin tände raketen

Padel fanns i Sverige långt innan genombrottet, men det var under coronapandemin som sporten exploderade. När gym stängde och lagidrott pausades stod padel kvar som ett av få tillåtna alternativ: små sällskap, ofta i välventilerade hallar, med smidig digital bokning.

Tillväxten var dramatisk. Antalet banor steg från omkring 1 600 år 2020 till cirka 3 500 år 2021, och som mest fanns över 4 200 banor i landet enligt branschuppgifter. Kapital strömmade in, och nya hallar restes i rasande takt – ofta med kalkyler byggda på pandemiårens exceptionellt höga beläggning.

Baksmällan

Det som byggs på en topp brakar gärna ihop när toppen passerat. När samhället öppnade igen, beläggningen sjönk och konkurrensen mellan grannhallar hårdnade, blev många anläggningar olönsamma. SVT rapporterade om över hundra padelhallar i konkurs på ett enda år – en aktör i branschen kallade det rent ut ”en slakt”. Höga hyror, dyra nybyggen och en publik som inte räckte till för alla satsningar samtidigt slog hårt. En av de stora kedjorna tvingades stänga ett stort antal klubbar och redovisade förluster i hundramiljonersklassen.

Smedjan beskrev utvecklingen som en klassisk investeringsbubbla: en het marknad där pris och placering till slut inte gick ihop med verkligheten.

Mognadsfasen

Trots kraschen är padel långt ifrån dött. Sverige räknas fortfarande som ett av Europas ledande padelländer, och bakom konkursrubrikerna finns en stabil kärna av spelare som blivit kvar. Det som nu sker är snarare en mognad: de svagaste aktörerna sållas bort, medan välskötta hallar och föreningsdriven verksamhet består.

Branschens stora fråga framåt handlar om bredd och tillgänglighet. En timme på en privatägd bana kan kosta flera hundra kronor, vilket utestänger många. Föreningsliv, kommunala satsningar och ungdomsverksamhet pekas ut som nyckeln för att padel ska bli något mer än en trend för köpstarka vuxna.

För nybörjaren är rådet ändå oförändrat: boka en bana med tre vänner, låna racketar på plats och räkna med att skratta en hel del. Det är förmodligen just den känslan – inte statistiken – som avgör om padel håller i längden.