Nederländerna kommer inte att delta i Eurovision Song Contest 2027. Beskedet kommer från tv-bolaget Avrotros, rapporterar SVT Kultur.

"Det går inte att förneka att internationella konflikter i allt högre grad påverkar tävlingen, vilket undergräver dess neutrala karaktär", säger Avrotros vd Taco Zimmerman, som menar att tävlingen "har därför blivit en plattform för splittring".

Nederländerna stod över även 2026, med hänvisning till att Israel tillåts tävla trots kriget i Gaza medan Ryssland uteslöts efter anfallet på Ukraina. Island, Spanien, Irland och Slovenien drog sig också ur 2026, och de tre sistnämnda sände inte ens tävlingen.

Neutraliteten som aldrig fanns

Argumentet vilar på en föreställning om att Eurovision varit opolitiskt och nu upphört att vara det. Historien ger inte riktigt stöd för den bilden.

Tävlingen har varit politisk sedan starten, och ofta på ett sätt som samtiden inte kallade politiskt. Portugal och Spanien deltog under diktaturer, Israel har tävlat sedan 1970-talet i en tävling för europeiska public service-bolag, och röstningsmönstren har alltid följt grannskap, diaspora och historiska band.

Det som förändrats är inte tävlingens neutralitet utan hur mycket den tål att synas. En publik som ser omröstningen i realtid och diskuterar den i sociala medier gör det svårare att upprätthålla fiktionen.

Regelverket som inte räcker

EBU:s hållning har i decennier byggt på en formell skiljelinje: medlemskapet gäller tv-bolag, inte stater, och det som sanktioneras är alltså public service-bolagets agerande, inte regeringens.

Den linjen förklarar varför Rysslands uteslutning gick att motivera 2022, då det ryska bolaget bedömdes ha upphört att vara oberoende. Den förklarar också varför Israels deltagande inte hanterats på samma sätt.

För kritikerna framstår distinktionen som en teknikalitet. För EBU är den det enda som håller organisationen samman, eftersom alternativet är att medlemsbolagen röstar om vilka länder som får finnas med, val för val.

Vad avhoppen gör med tävlingen

Fem länder som står över är ännu inte en existentiell fråga för ett evenemang med fyrtiotalet deltagare. Men avhoppen är koncentrerade till en grupp länder med lång tävlingshistoria, och det är dyrt att förlora dem.

Ett land som inte deltar sänder ofta inte heller, vilket betyder att bortfallet syns två gånger: i startfältet och i tittarsiffrorna. Och ett bolag som lämnat en gång har lägre tröskel att stanna borta.

Frågan för EBU är därför inte om regelverket är juridiskt hållbart, utan om det går att försvara inför de medlemmar som betalar för tävlingen. Det är två helt olika saker, och det är den andra som avgör.