Det fanns en stillhet kring Björn Borg som motståndarna aldrig riktigt kom åt. Medan andra svor, slog sönder racketar och argumenterade med domare, rörde sig svensken längs baslinjen med en min som inte avslöjade någonting. Smeknamnet "Ice Borg" fastnade av en anledning: motståndarna fick aldrig veta vad han tänkte eller kände.
En ny sorts tennis
Borg, född 1956, byggde sitt spel på något som på 1970-talet ännu kändes ovanligt: extrem topspin från baslinjen, en tung forehand och en tvåhandsbackhand. Bollarna studsade högt och hotfullt, och även om greppen begränsade hans spel uppe vid nät blev grundspelet närmast omöjligt att forcera, enligt International Tennis Hall of Fame. Han kombinerade detta med en kondition och ett lugn som gjorde honom till en maratonman i en sport av nervkrig.
Dominansen: elva majors på sju år
Resultaten talar för sig själva. Borg vann elva Grand Slam-titlar i singel: fem raka Wimbledon-titlar 1976–1980 och sex Franska öppna (1974, 1975, 1978, 1979, 1980 och 1981), enligt Wikipedia och Britannica. Att vinna både Paris grus och Londons gräs samma säsong – två ytterligheter i sporten – gjorde han flera gånger om, en bedrift få mäktat med.
Det finns dock ett påfallande tomrum i meritlistan. Borg vann aldrig US Open, trots fyra finaler (1976, 1978, 1980 och 1981). Och Australiska öppna spelade han i praktiken bara en gång, 1974, då han åkte ut i tredje omgången. En av idrottshistoriens största förblev alltså utan en av de fyra stora titlarna.
Rivalerna: Connors och McEnroe
Borgs storhet mejslades fram i duellerna med tidens andra giganter. Mot den explosive amerikanen Jimmy Connors och, framför allt, mot den hetlevrade John McEnroe blev matcherna något långt mer än sport – de blev kulturella referenspunkter. Kontrasten var perfekt: McEnroes vredesutbrott mot Borgs iskyla.
Höjdpunkten kom i Wimbledonfinalen 1980. I fjärde set spelades ett av tennishistoriens mest legendariska tie-break, som McEnroe vann med 18–16 efter att ha avvärjt flera matchbollar – innan Borg ändå avgjorde i femte set och tog sin femte raka titel. Året därpå vände det. I US Open-finalen 1981 besegrade McEnroe svensken, och i deras 14:e och sista möte var rivaliteten utjämnad 7–7.
Den tidiga sortin
Så kom det som ingen riktigt förstod. Efter förlusten i US Open-finalen 1981, vid 25 års ålder, lämnade Borg banan i Flushing Meadows utan att stanna för prisceremoni eller pressträff. Det blev hans sista stora final. I januari 1983, 26 år gammal, meddelade han formellt att han slutade. En av sportens mest dominanta spelare gick i pension i en ålder då de flesta knappt nått sin topp – ett av idrottens mest omtalade avsked.
Arvet: Wimbledon-boomen och Super-svenskarna
Betydelsen för svensk tennis går knappast att överskatta. När Borg vann Wimbledon 1976 grep tennisfebern tag i Sverige – plötsligt spelade alla, och sporten blev nästan en folksport. En hel generation följde i hans spår. Mats Wilander tog sju Grand Slam-titlar och Stefan Edberg sex, och 1985 möttes de i en helsvensk Grand Slam-final i Australiska öppna – fortfarande den enda i historien.
År 1987 valdes Borg in i International Tennis Hall of Fame. Mannen som svalt erövrade allt – och svalt försvann – lämnade efter sig ett land där tennis aldrig mer skulle vara detsamma.
